kompensation

så var hela lilla familjen samlad igen, vi har just ätit en god söndagmiddag och T, som har haft vännen hemma på besök, är nöjd och säkert litet lättad med. Jag är också nöjd, även om vädret hade kunnat vara mer stabilt så att jag hade kunnat lämna dem ensamma en längre stund än det tog att köra och handla, och putsa samt marinera lammsteken. Nå, det finns mycket en hade kunnat göra annorlunda, men ytan vi bor på är inte en av dem. (Undrar varför jag alltid måste dra upp min trångboddhet, när det egentligen är vad jag är mest stolt över i mitt boendeval, det är som om jag måste rättfärdiga mig för omvärlden, ursäkta mig, jag slutar genast med det.)

Under en kort stund mellan regnskurarna och de vassa vindpustarna kunde jag sitta ute i trädgården och läsa. De två återstående hönorna hade lagt fem ägg idag, rabatterna är ganska snygga och jag har förlikat mig med att jag ändå klippte gräsmattan, trots att jag var så nöjd med hur det såg ut innan. Maskros, veronika, tusensköna, margeriter, kirs, mossa; R.I.P. För det är svårt att dra en klippare över högt, vått gräs. Jag vänjer mig vid svenssonmattan, den växer snart upp igen.

Nu är det en av de böcker en tjej som jag borde ha läst för mycket längesedan som gäller. Det finns åtskilliga sådana böcker som fortfarande står där olästa i hyllan och väntar. Jag brukar inte kalla mig för hamster eller samlare, men råkar jag på en bokaffär blir jag lätt knäsvag och får noga passa både plånbok och framtidsplaner och jag tror faktiskt att jag för närvarande äger åtminstone tjugo olästa romaner, avhandlingar eller faktaböcker, så den som inte tror att jag har några görbara framtidsplaner fick tji. Det jobbiga är ändå att det bland dessa olästa alster även finns flera såkallade klassiker, som exempelvis "Stjärnor utan svindel" som jag nu äntligen har åtagit mig. Kanhända att det beror på min rädsla för mainstream, att jag har valt bort den, för liksom i så många andra fall har jag tyckt det onödigt att gilla sådant som andra gillar. Jag har kompenserat bristen på svenska författare genom att läsa tyska, franska, latinamerikanska amerikanska och japanska författare - som jag är mycket förtjust i - istället. Kalla mig gärna för snobb, men jag kan inte med att läsa om sådant jag redan känner till, det tråkar ut mig; som svenska samtal kring samhällsproblem och relationer, vad är det i det stora hela, liksom?

Louise Boije af Gennäs skriver med ett lätt språk, det känns ibland som om hon författat ett filmmanus, för scener är minutiöst återgivna och jag undrar om en människa verkligen hinner registrera allt det hon beskriver. Detta irriterar mig faktiskt en smula, och läsningen känns ungefär som att titta på bilden av det gråtande barnet, inget lämnas åt fantasin. Nå, nu har jag inte kommit tillräckligt långt för att lägga den åt sidan än och hennes kärleksförklaring i prologen gav mig verkligen mersmak. Hoppas att boken anknyter i den stilen. Framtiden får utvisa.

Men nu ska jag fortsätta läppja på en alldeles utmärkt japansk whisky medan jag slötittar på en fullständigt outhärdlig version av Godzilla från 2014. Det ena får kompensera för det andra, för så ser livet ut.

PJ Harvey - A Perfect Day Elise
Courtney Barnett - Pedestrian at Best

Trots

jag har läst ut boken nu, slukade slutorden med en suck av längtan efter mer. Världen behöver berättelser av Almudena Grandes slag, fler modiga människor, fler kamper av den sorten som handlar om civilkurage; berättelser som handlar om de som stannat hemma under striden, som offrat sin egen säkerhet och liv för en människa med ett familjenamn.

Verkligt hjältemod är mödrar och systrar, halta och lytta, över- och underåriga, alla dessa modiga fattiga människor som inte kunnat fly utan som med hjälp av list och samarbete måste leva vidare trots ett förtryck som fascistregimer utgör.

I ett samhälle där våld göms undan och förtryckarmentalitet får råda blir människan underordnad makten.
Feghet föder ondska.
Kärlek, passion och åtrå växer i motvind. Likt drömmar.

Utan omsorg och värme dör vi, långsamt. Med omtanke och mod tänds livet. 

Astrid läxar upp ett skinhead utanför Fryshuset

SlowGold - Havet

tankar om våren

nu när vi är precis mitt emellan hägg och syrén känns det både härligt och litet vemodigt samtidigt. Jag vill stoppa tiden, innan allt har vuxit igen och skogen blivit sådär mörk och marken steril som den blir när fotosyntesen fått råda en stund. När jag har plockat bort vinterfönsterna och öppnat fönster och dörrar på vid gavel känns bostaden rymlig som en herrgård, trädgården är mitt vardagsrum och fåglarna min radio.

Jag läser igen, det har varit litet hipp som happ under våren med den saken; en bok om spanska gerillakriget. För ovanlighetens skull utspelar det sig i mitt älskade Andalucien och boken är författad av en kvinna. Väldigt välskriven, utan krusiduller, huvudpersonen är en elvaårig pojke och jag följer honom nyfiket, med hänsyn till kulturen, tiden och hans tankar, allt kretsar kring sådant som händer i hans vardag. Minns en annan bok jag läste av en spansk författare, men som gjorde mig oerhört irriterad. En advokat som hade skrivit om katedralbygget, allt var superlativt, huvudpersonen utan brister. En man förstås, som gärna uttalade sig om kvinnors tankar. Mansplaining. Undrar hur det skulle kallas om det är omvänt, som i min bok. Womanzing kanske (låter litet snarlikt womanizing, vilket får mig att tänka på saker som också har med vår att göra, på sätt och vis).

Plockade bort vinterfönster idag. I mitt sovrum blottades åter ett djupt ärr i fönsterbågen, från förra sommaren. Jacket har varit dolt under vintern och även om jag visste att det fanns där fick synen mig att sätta mig ner för en stund. I min nacke och bakom öronen finns liknande ärr, dock inte lika djupa som de som sitter i själen. Sådana ärr läker långsammare. Jag går på terapi igen, får tre gånger bekostade av skolan sedan jag bröt samman inför en klass. Själv har jag inte råd, så jag tackade ja.

Vid frågan om vad jag ska göra under ledigheten blir jag litet trött, som om den nödvändigtvis måste fyllas med saker. Våren är väl tillräcklig? Min är det i alla fall.

första kärleken

I undrade redan kl 8 när T kunde komma tillbaka idag. Han visade sig vara en rar och trygg påg, den yngste i en skara på fem och det blev en varm, om än kort stund framför farstun till den lilla gården i Aggarp vid Fågelsång, där familjen bor. Pappan höll på att rigga upp kameran och mamman tog emot med bara fötter när jag kom för att hämta tösen igår. Nervositet, som snart byttes mot värme. Tänk så mycket man kan ha gemensamt, även utanför sådant som fotografi, Vasastan, naturlängtan, enkelhet. Vi fattade tycke med en gång, så är det ibland.

Nu har jag följt med tösen med cykel en bit, vägen går genom de vackraste små samhällena, beteshagar och skogspartier, och kommit tillbaka hem. Kaffe och musik. Tankar på livet.

Jag är så himla glad över att se hur T ser på kärlek, att hon inte har blivit skadad av sådant som har hänt oss. Hon är en klok och trygg person, och brukar säga att vi två kompletterar varandra perfekt. Den bilden har hon använt för att bygga upp sin egen vision av tvåsamhet. Mitt hjärta smälter av att se dem ihop, där finns ömhet och förståelse, respekt och djup, innerlig längtan. Allt jag behöver veta.

Näktergalen

näktergalens bo

förmiddagsregnet såg till att det  blev en promenad istället för trädgårdsfix. Under dessa två timmar växlade vädret från regn till sol och jag fick se en hel del nyheter sedan resan till Paris. Grönsångaren klirrade silver och runt näktergalsdungen fick jag höra fjolårets fyra hanar tävla om reviret. Med sina knivskarpa toner ekande mellan ekstammar och stengärden är det som att vandra i ett exotiskt landskap, jag vet inget vackrare. Minns när pappa tog oss med till Ingeborrarp för att lyssna. Bland tät och fuktig grönska, i ett gammalt stenomgärdat odlingslandskap med en gammal kyrkoruin kantad av fläder och syrén, blandskog och täta mattor av liljekonvaljer, kände jag för första gången något jag senare tog med mig vid tider av sorg och kris. Djup vördnad, en plats att finna ro. Precis som här.

tranpar

en ensam kalvtjur på bus

...men tryggheten är aldrig långt bort

Nu knoppas det överallt och undervegetationen inne i skogen frodas, vid ödetorpet blommar liljor och gullviva och vid de skyddade söderlägena är det blått av skogsviol, vitt av buskstjärnblommor och vildsmultron och grönt av tätt rullade liljekonvaljcigarrer. Det doftar ungt och friskt.

Överallt kutas det runt, det är som om alla hade brått att ta för sig av det spirande livet. Snabbfotade harar, ystra kalvar, galna tofsvipor och en kärlekssökande fasantupp. På fyra ställen i närheten häckar nu tranor i mindre grupper om fyra-sex individer. Jag råkade klumpigt skrämma upp hägern från sitt gömställe då jag snubblade över en gren. Nu vet jag var de håller hus. Hägrar är vackra varelser, så gracila.

slån

skogsviol

Hemma igen, snabbt ombyte och iväg för att hämta T i skolan för simning i grannkommunen. Långa heta duschar, bastubad och doftande hudkräm. Lyx. Nu har vi ätit middag och hon spelar på sin älskade gitarr, det enda hon verkligen saknade i Paris. Gitarren är hennes sätt att varva ner, den och pennorna. I morgon hämtar jag henne hemma hos pojkvännen...

vildapel

soundcloud

Ljuden växlar på torpet. Igår kväll hördes grillskratt och åskväder, i morse svarthätta och sommarplanepladder. Nu lägrar sig tystnaden, men bara för en kort stund. T är tillbaka om några timmar och om några veckor kommer P åter.

Jag vill ha en passande ljudmatta för småplocket här hemma. När dörren är stängd är det radions nyheter och datorns musik. I framtiden ska jag ha ett ljusrum för musikanläggningen, jag har börjat samla på mig skivor och gamla fönster igen. Ser framåt. Men när solen skiner och dörrarna är öppna hör jag bara fåglarna.

Det är städdag, och den överblivna soppan fryses in, det diskas och dammas och bakas, och när vädret tillåter kommer jag att sitta med knäna i myllan och få jord under naglarna. Då är det bara jag och fåglarna för en stund.

Lutèce mon amour

St Germain des Prés

det sägs att borta är bra men hemma bäst, men jag undrar verkligen... just nu smälter jag alla intryck och det räcker att blunda en stund för att beama mig tillbaka.

Lägenheten på rue Cadet hade ett generöst badkar som jag fyllde med rykande hett vatten varje kväll. Skumbad efter en heldags promenad i regndimma är absolut bästa receptet för att koppla av och återhämta sig, och ett gott vin, bröd och ost därefter sitter perfekt inför sömnen. Under tiden ställde jag de regnblöta sneakersen på tork i ugnen och efter två timmar var de både rena och redo inför nästa dagsetapp. Mycket vandra har det blivit, vi undvek både Métro och bussar eftersom promenader är bästa sättet att lära känna en stads alla små egenheter och hemligheter på. Paris är inte så stort som man kan tro, vilket jag ville visa T, och slantarna la vi på täta pitstops istället.

Att smälta in i Paris upplever jag som mindre svårt än i andra storstäder, eftersom Paris har så många olika ansikten och är en av de mest toleranta städer jag känner. Jag har inte stött på ett annat ställe med ett sådant stort hjärta, inte någon annanstans tar filosofin och poesin ett lika självklart uttryck som här, eller får konst en sådan självklar plats. Tag nyhetsprogrammen på TV som exempel; här debatteras aldrig utan att nämna en filosof, och om arkitektur talas det som om det gällde livet. Går du förbi ett galleri kan du se människor stå och diskutera det som ses genom skyltfönstret. Smak och njutning är en självklarhet, inte bara i restaurangerna, och oavsett samhällstillhörighet känner du till vilket vin som passar till osten, köttet eller fisken. Det är en självklarhet att njuta av mat och dryck, lika viktig som vatten eller luft.

Montmartre

Män kysser varandra öppet farväl inför dagens arbete, här trängs gallerister med brasserier, tesalonger och kaféer, boulangerier och butiker och sent på kvällen kan du handla vin och ost, eller gå på en konstutställning om den andan faller på. I en stad som denna klarar du dig utan klocka, för staden tycks vara gjord av och för personer som avskyr planering. Stress avväpnas effektivt genom prioriteringar, en affärslunch tar minst två timmar och reser du kommunalt från jobbet måste du ta ett glas vin tillsammans med en kollega först- det är ett måste. Armbandsur används som bijouterier, aldrig att du ser en fransos titta på den av praktiska skäl. Jag tror jag har gjort mig förstådd...

Quartier Latin

Paris är med andra ord detsamma som charm, njutning och skönhet. Staden är sexig utan att veta om, eller göra stor affär av det, för staden äger en diskret charm som genomsyrar allt, från invånare till mat och arkitektur. Det är inte på ytan njutningen ankommer, något som många tycks missta sig idag. Sexuell retning kommer från hjärnan, något som tål att upprepas. Intelligens är sexigt. Humor är sexigt, särskilt om den är varm och omedveten.

djupt inne i träskmarken, Le Marais

Som mest känner jag mig hemma i de krokiga och slitna gränderna runt St Germain des prés, Quartier latin och le Marais och stämningen är fortfarande densamma som för 28 år sedan, när jag arbetade och studerade här. En dag kanske T gör detsamma, för hon trivdes, det märktes.

Ile de la Cité