Straight Story

jag tog en time-out idag och alla måsten lades åt sidan för en liten tripp söderöver. Där nere bor en god vän som jag inte har sett på ett tag och vi tyckte att det var på tiden.

Som alltid blev det en absolut onyttig och totalt oromantisk lunch, kryddad med höga gapskratt, mest var det åt vännens nya katastrofala frisyr (han har alltid något nytt på gång och jag saknar takt). Jag hann även häckla honom för den enorma baren han just håller på att bygga framför kontoret. När alla andra river ut, sätter vännen in, det är hans signum. Han är fullständigt galen och den klokaste person jag känner.

Sen blev det en kort promenad runt den überstora, avstyckade gården och så en given titt på hans fådda höns (allt han äger är gåvor, han kan inte slänga något) och sedan kaffe och tre sorters kaka på en solvarm veranda med kaskader av nässelfjärilar och nio gårdskatter som vittnen.

Resan hem tog jag genom det vackraste partiet i Skåne som ligger alldeles hemmavid (jag bor så grannt att ögonen tåras) men hann dessvärre inte stanna till hemma hos vännerna som bor på vägen och som ska få tillökt om några månader. Den turen tar jag med tösen, hon vill absolut ta en jamsession ihop med E snart igen.

Efter en simkväll med tösabiten och nyttigare middag hamnade jag slutligen i schäslongen igen. Fb med vännerna, en bokad resa väntar. Nöjd och glad. 

epifani

Sofia Sandström, trädgård i Enskede

att kunna öppna badrumsfönstret och växla ut vattenångan mot vårfågelsången, se fladdermusen cirkla över dig när du tömmer komposten om kvällningen, få höra trädlärkan om förmiddagen, bo granne med tranparet och låta vårvindarna ge lakanen den där rena doften av liv.

Den känslan...

Inte långt kvar till musöron och syrendoft, till sommarlov och bryggbad. 

pathétique

det finns en blogg jag läser ibland, den skrivs av en fotograf. Han har plåtat hela livet, känner alla kända fotografer och skulle kunna vara världskändis idag, men han är en ödmjuk man. Nu senast påminde han mig om vad livet går ut på; att våga se. Det handlar inte om annat.

Somliga registrerar, andra ser. M ser, med hjärtat och kuken; hans egna ord, givetvis. De flesta idag fotar med hjärnan, det blir trist, tekniskt. Hans bildvärld är poetisk och allt annat än banal. Ibland talar han om andra fotografer han gillar, det är dock inte alltid han är nådig mot dem. Ibland plockar han fram begåvningar, personer han vill föra fram därför att de har det där specifika. Magnetism. Smärta.

Sofia Sandström ser sig inte själv som fotograf, ändå är hon den fotograf han mest av allt inspireras av. Hennes bilder kommer inifrån. "Inte mycket teori där inte, men mycket av det andra, framförallt poesi." Alla bilder på dagens inlägg är hennes. Enjoy!

Terapi

tisdag, tösen ville stiga upp och klara sig på egen hand med morgonrutinerna, vi hade kommit överens om det och hon lovade att komma in och väcka mig om hon behövde hjälp. Efter att ha hört dörren (rätt antal gånger) och vattenkokaren (vid rätt tid) kom hon in och pussade mig farväl - jättestolt - och jag somnade om.  Tösen hade förberett min frukost och det var varmt i stugan och katten låg på sin plats då jag kom ut litet senare. Nu ligger jag här i schäslongen och funderar. Det är gråväder. Kanske jag ska börja på andra delen av Montaignes essayer redan idag och läsa den parallellt med Satanic Feminism, som ligger vid sängen? Läsa ska jag göra under lovet, bära och såga upp ved, och träffa vänner och göra små utflykter. Vaktlarna har det fint nu, i sin nya voljär, och ateljén väntar bara på att bli inredd, men det får vänta tills nätterna är frostfria. Olja klarar inte av minusgrader (oj vad jag saknar mina fina oljefärger och oj vad jag ser fram emot att att riva pigment igen, känner jag nu).

Skolan lägger fortfarande sordin på tillvaron. Jag har övervägt att sluta, eftersom stöket under lektionerna tar all min ork och jag måste se bortom juni. Hur förhåller jag mig till min hälsa, mina egna rättigheter, när jag måste hantera alldeles för stora klasser, barn som tar sig friheter, individuell schemaläggning och är Vikarie?  Diagnoser my ass. Alldeles för många barn far illa av stöket och den bristande ordningen. Med en rektor som är tillsatt av ekonomiska skäl (vart tog studierektorn vägen?) hamnar mina analyser snart nederst i byrålådan. Jag har gjort jämförelser, kommit med små förslag och blivit lyssnad på, de dagar rektor är på plats... men inget händer förstås. Det är för dyrt med dagliga klassdiskussioner, eftersom lärartid kostar. Billigaste alternativet är incidentrapporter som sammanställs av en därtill utsedd lärare och används som tillhygge och material vid framtida utredningar (Management by fear). Det verkar mer handla om att stå ut och göra det förväntade skoluppdraget, än att förändra, hjälpa, utbilda. Tre skolår går fort. Svisch! Jag är rädd att "pedagoger"används som en förlängning av socialförvaltningens personal istället för att vara lärare. Inbrott, rån, droger, mordbrand och övergrepp är saker som figurerar under samtalen i lärarrummet. Tunga brott. Alldeles för mycket fokus läggs på problem, därför hinns inte de elever med som är tysta och "duktiga". Flickorna. Känner igen det, genom hela livet.

Nu Montaigne. Naturpromenader. Andas.

black hole sun

så var tösens lov till ända, vad fort det gick. Vädret hade väl kunnat vara finare, men hon har varit sysselsatt ihop med sin pappa som kom och bodde hos oss under påskledigheten. Det är alltid lika trevligt när han är här.

Själv har jag närmast varit i ett tillstånd av koma sedan onsdagen, trött intill förbannelse och svårt med orken. Emellanåt känner jag lust att skapa, men oftast är jag för matt. Inne i huvudet är det dimmigt och tomt och jag blir ständigt less på mig själv, känner inte igen mig. Det är svårt att förklara hur utmattning fungerar, eftersom den tycks ändra sig från dag till dag. Det vore så mycket enklare om jag kunde sätta fingret på vad som är fel. Diagnosticera och åtgärda.

Idag var det alltså tösens sista dag på lovet och jag undrade vid frukosten vad hon helst ville göra. Svaret kom raskt; hon ville skapa mobiler av grenar, sådana vi sett i TVserien och göra en Voodoo-park. Så vi har suttit i solen och tvinnat ek- och hasselkvistar med ginstgrenar. Vi drog fram den gamla gröna renkronan med, som suttit på garageporten, och gjorde ett arrangemang med hjälp av mobiler i olika storlekar. Hennes blev finast. Mellan varven hann jag baka bullar, så fikade vi i solen. Ridskolan på kvällen, en film och sedan i säng. Jag hoppas att hon är nöjd. Själv har jag en vecka kvar.

Soundgarden - Black Hole Sun

Ouroboros

Utmattningen ligger som en blöt, tung filt över min verklighet, tröttheten är förlamande, den går inte att sova bort och gör mig fullständigt utmattad av att lyssna på radio, höra flera ljud samtidigt, röra på mig, planera, tänka på att hålla tider. Ibland känner jag hopplöshet, total meningslöshet, ibland känner jag inget alls. Vet inte vad som är värst.

Idag sken solen, vilket var bra. Energi. Vi har varit ute och spikat voljär och jag har sågat och lagt in golv till ateljén. Sorterat i virkeshögen. Märkligt nog fastnar jag i göromål och kan inte ta mig ur i så pass god tid att jag har ork kvar att göra sådant som också måste göras, som matlagning eller disk, duscha och tvätta håret. Men det går. Det måste gå. Som väl är har jag förstående personer omkring mig. P har varit djupt deprimerad, T är van. Tillsammans får vi påsken att fungera.

A ringde och ville att vi kommer på besök i hennes nya hem imorron. Jag tackade, men avböjde. Orkar inte.

Tittar på Interstellar, några glas vin har gjort mig mindre tungsint. I förrgår blev det inte någon whisky, jag var inte tillräckligt glad och är rädd för att bli deppigare av alkohol. Överdoserar choklad istället, någon form av last måste man ju ha. Önskar att jag vore mindre präktig. Önskar att jag hade tillgång till maskhålet som kunde föra mig tillbaka 12 år, till en tid när jag fortfarande visste mitt värde och var stolt över vad jag hade gjort med livet. Önskar ett liv utan kontakt med åtskilliga människor jag har fått möta och mött åter, under senare tid.

Livet är en gyttjepöl som saknar knorrar. Jag önskar att min verklighet var en annan, för nu orkar jag inte fler bakslag. Hör du det? Jag har ryckt upp mig en gång för många.

Sanningen är inte vacker och inte gör den att jag får den slags feedback jag behöver heller. Jag skriver för att jag måste, samtidigt som vi ser på film eftersom tankarna vandrar. Simultankapacitet är inte min starka sida längre - jag borde låta bli sådana cirkuskonster, jag är för skör. Gråter ofta när ingen ser. Mitt liv ser ut så, det är kanske min lott.
Tankarna går i cirklar. Time is a flat circle.

Tack för att du läser.
Ann Heberlein - Ensamhetens utsiktslösa väntan.

Man is the Cruelest Animal

nu har jag lov och det är jag i behov av. Fy tusan så mycket ondska det finns överallt. Man brukar säga att apor är experter på att vittra svaghet, men om apan har ett samvete, varför sårar den om den lika gärna kunnat undvika det? Jag menar, vad gick fel när människor aktivt väljer att vara råa och gör en sport av att knäcka andra? Jag förstår verkligen inte.

Under förra veckan har vi ägnat stor del av vår tid åt rapporter. Så mycket tid att täcka för misstag som borde ha åtgärdats för länge, länge sedan. Skolan försöker släcka alla bränder som uppstår än här, än där och det tar så mycket tid och ork, när man skulle behöva arbeta förebyggande istället. Ungar växer upp, men blir de kloka av det...

Nåja, slut på gnället. Nu är det lov och jag ska försöka att släcka min brand med hjälp av en stadig whisky och när dagen gryr imorron tar jag nya tag. Jag har en hel del att vara glad åt, som t.ex ett ex som kan ställa upp under tösens påsklov som inte synkade min, och en tös vars kramar läker all världens ondska. Vem behöver mer?

Nu ska jag ta hand om oss, bygga bo till hönsen och bära ved till hösten, kanske titta på alla True Detective-avsnitten, om igen, och bara vara. Det ska bli så skönt, så skönt.

Townes van Zandt - Lungs