sekterism

så är man tillbaka igen efter en hektisk arbetshelg i Hamburg. Om en bortser från den glättiga ytan och allt snack om ekonomiska vinster (stora planer för ägarna och ett fortsatt dåligt stöd för staben utanför det danska landområdet) kan jag ändå konstatera att jag har många vänliga och skickliga kollegor med hjärtat på rätta stället. Skillnaden mellan mina arbetsplatser är på många sätt hisnande stor men det är samtidigt enkelt att se en marknadsstrategi som bygger på det gamla konceptet Bas och Överbyggnad hos dem båda. Med tanke på att det första, "anrika företaget" grundades 22 år efter det kommunistiska manifestet är kanske inte jämförelsen så långsökt, och med tanke på att detta har stått som modell för hela branschen är det inte heller särskilt konstigt att "nykomlingen" tänker ganska snarlikt.

Min förra arbetsplats försökte med varierande framgång mörka var den verkliga vinsten kom från (hårt slit i form intag av av mängder av populära varor) - så att företagets elit kunde få frottera sig med överbyggnaden - Min nya arbetsplats har istället en vrång självbild av att utgöra själva basen. Dilemmat uppträder tydligast i ägarparets självbild och tillsynes omättliga hunger efter status. Deras självmant utmejslande roller som kejsarpar över ett konsumtionsimperium blir synlig bland de personliga inköpen (för baspengarna vi andra håvar in åt företaget). Notera ett vinslott i aix-en-Provence i södra Frankrike (framgångssagan ges extra guldkant i skrönan om hur ägaren överbjuder Brangelina) och de förtäckt hemliga diskussionerna kring hur man vill ta över branschen genom att köpa upp konkurrenterna. Cash is king heter mantrat som ekar i utandningsluften efter tal som handlar om hängivet samarbete, familjär anda och passionsindustri. Det är lätt att förstå hur maktbudskapet är något som lockar en del av oss men samtidigt blir många av oss andra oerhört provocerade av det dubbla budskapet. Om vi nu nödvändigtvis måste betrakta oss som en familj, varför inte vinnlägga sig om att lära namnen och kunskaperna hos de anställda… eller att klargöra att ett kunskapsbaserat företag enbart är väggar utan innehåll.

Under nära fyra timmar på fredagskvällen fick vi sitta och lyssna på en top-down harang av kväden som handlade om att sparka nedåt och jag var nära att lämna salen flera gånger. Dock lossnade en del under lördagens sweatshop ihop med de övriga konstexperterna, där vi kunde dryfta våra olika problemställningar mot en bakgrund av ägarnas visioner… Mina kollegor är inte tappade bakom en vagn och vi beslutade att börja nätverka oftare för att kunna hjälpa varandra i framtiden. Samarbete is da shit.

Under lördagens galaafton hamnade jag vid honnörsbordet, mitt emot ers Nåd och jag undrade först om det kunde ha varit en strategi för att undersöka mina intentioner litet närmare. Vid ett tidigare tillfälle under fredagen hade han hört mig yttra något kritiskt till en av mina kollegor… visst är det typiskt.  I ärlighetens namn trodde jag där och då att jag snart kommer att få söka mig ett nytt jobb. Å andra sidan står jag för det jag tycker och om det skulle visa sig att jag snart står utanför sekten kan det kvitta. Företagets etik är viktig för mig och försöket att under fyra timmar omvända kulturell vänsteretik till ekonomisk nyliberalism sög kamelballe. Jag förstod att jag inte var ensam om att känna äcklet. Men…ägaren är inte känd för att gilla kritik. Till bordet fick jag utöver kejsaren själv sitta bredvid två trevliga kollegor från olika danska kontor. I takt med att aftonen och det goda vinet flöt iväg kunde vi vara ärliga med varandra och taket ovanför öppnades ytterligare ett par snäpp. Efter många glada skratt, mycket blinkningar och underförstådda påståenden kunde jag slutligen krypa i säng med min snuviga näsa. En av fördelarna med att vara företagets rookie är att man får vara trist utan att det märks eller påpekas.  

Shantaram!

jag njuter av en dags skön ledighet utan regn. Tidigt i morse försvann strömmen och med den uppkopplingen. Min vana trogen tog jag tillfället i akt att göra sådant som jag annars bara nänns göra när allt annat är klart - Luther i mig tillåter mig bara läsa en bok när dagen är slut, och då oftast jag med - så idag tog jag med mig en riktigt tjock bok ut i solen (nåja, det blandade höstvädret) och eftersom jag hade satt på en brasa och kunnat tillaga mig en kopp kaffe, följde även denna med ut.

Från och med nu tänker jag inte längre befatta mig med trista tankar på rättegångar, oro, rädsla eller orättvisor. Jag tänker sluta att ägna fler nattimmar i sängen åt att rekonstruera saker som redan har hänt. Jag tänker se framåt och vara världsfrånvänd om jag vill det, ifrågasättande om jag vill det, mig själv om jag vill det. En dag i veckan tillåter jag mig att vara lat. Och när den kommande arbetshelgen är över skall jag spackla över alla de onda minnena och avsluta med ett tjockt lager täckande, doftande linoljefärg. För spackel är  mycket riktigt en bedagad flickas bästa vän och linoljedoften slår allt med häpnad.
I Luthers helgade namn, amen.

Tough as Nails - San Fransisco's Shiver

Den gordiska knuten

Himmel över väderön

det är mycket fokus på skadestånd och ersättningar nu, på repressalier och att vinna. Det är som om advokatkontor levde på provision på skadeståndskraven. Märkligt. Hela dagen har jag ägnat mig åt att skaffa fram bevis på värdet av de föremål som är inblandade, jagat kollegor och yrkeskunnigt folk jag känner inom kultursektorn, för skriftliga utlåtanden. Ingen talar om hur jag mår eller om deras ersättning för arbetet. Pappersbevis ska bara finnas på plats och det skall ske fort. Jag kräks av utmattning.

I natt drömde jag att jag grät, ansiktet var förvridet till en stel mask och när jag vaknade till kände jag hur ångestknuten i bröstet lossnade, det var en mardröm. När hjärnan även ville testa sanningshalten i överfallet tog det ett tag innan jag kopplade. Jag somnade inte om.

Det är ändå bra med fantasi, med hjälp av den kan jag försvinna in i en fiktiv tvåsamhet. Jag ligger sked och somnar tryggt, utmattad. Så har det varit under de tre veckor som har gått, min hjärna har inte tillåtit mig att tänka, känna eller förstå, utan jag har fått vila i ett falskt lugn av att det som har hänt hände någon annan. Likadant har det varit när jag berättar om det som har hänt. Det är som att jag talade om någon annan, som om detaljerna jag minns, fragmenten av skräcknatten, vore någon annans berättelser. Något jag har läst eller sett på film. Hjärnan är god mot mig, låter mig vaggas in i ett fantastiskt lugn där jag skulle vilja stanna för evigt. Vore det inte för alla de måsten som sätts upp av myndigheterna hade jag kanske snart kommit över våndan. Kanske jag hade lagt ner tid på att renovera huset till igenkännlighet igen istället. Kanske jag hade kunnat bli gladare igen, kunnat fokusera på att leva igen. Nu vet jag inte, snart närmar sig rättegångsdatum och jag vill bara krypa ihop i ett hörn och ligga sked. Slippa. Vara. Offer. 

Dürrenmatt

livet är som en berg-och dalbana. Ibland känns kurvorna mer, ibland mindre och ibland kan man tycka att det vore skönt om strömmen slogs av - fast då inte i upp-och nervänt läge förstås -
Mitt huvud är just nu fyllt av tankar, mest frågor som saknar svar och jag vet att det kommer ta ett tag innan svaren klarnar till något logiskt och lugnande. Jag har haft tur hittills, jag har tagits på allvar, såväl av vänner som myndigheter och på Fb läser jag flera som har varit i samma situation som jag. Genom att läsa, ta till mig och våga skratta litet ibland kommer jag att läka ut. Men det tar tid. Det tar ork och mycket viljekraft och mod.

En klok vän på fejan som har varit med om samma sak som jag, men har modet att gå ut i offentligheten med sina erfarenheter, skrev idag om skillnaden mellan vanlig och sjuklig svartsjuka. Det gäller att inse den viktiga skillnaden, att det ena handlar om oro medan det andra handlar om kontrollbehov. Det ena handlar om att behöva diskutera och resonera medan det andra gör att tillhyggen känns rättfärdigade för stunden. En enorm skillnad alltså.
Betänketid eller repressalier.
Domare eller bödel.

När jag pluggade tyska i Lund fick jag Friedrich Dürrenmatts bok Der Richter und sein Henker som uppgift, men jag förstod den då aldrig och kunde inte ta den till mig. Jag var ung, grön och glad.  Nu tar jag ner den från hyllan och dammar av den, tillsammans med de övriga tyska litteraturklassikerna. Hej Schiller, Goethe, Büchner, Mann, Pausewang, Brecht…

Som väl är har vi haft mycket att göra, tösen och jag. Bland annat tog vi tillfället i akt att gå på brorsans bröllop och det mina vänner ångrar jag inte. Att få frottera sig med lyckliga, ovetande vänner läker gott. Här en bild från Teklas och min fotosession i solnedgången. Foton är minnen som jag kan ta fram när det kniper.  Glädje över att det finns så mycket att glädjas åt och att glömskan är en enorm förmåga. För det sista jag vill är att besegras av mörkret.

Ollie Halsall - Back Against The Wall

det brinner

Över tvåhundra skolflickor i Nigeria är fortfarande försvunna.
Kriget i Syrien pågår än.
Ukraina.
Gaza.
Isis.

Och en kvinna ringer in till P1 och klagar på att man pratar för lite om svenska nyheter. Branden. Den borde vi prata om. Branden i Västmanland.
Varför pratar vi så lite om den?

Lena Kronberg

kudde

Cloe Giordano

jag vill stoppa tiden och brodera små små djur på din kudde. Jag vill läsa orden för dig istället för att visa dem, animerade till oigenkännlighet. Se glädjen i att lyssna på fågelsång, känna hjärtslagens rytm, märka gräsens växande. Mullens sjunkande. Maskens rörelse.

Tänk om jag broderade ett litet litet djur på din kudde. Stick för stick. Färg på färg. Rörelse på rörelse. Andetag för andetag.

Jag skulle skapa liv för att välja bort en sorg. Jag skulle visa ömhet för att övervinna hat. Jag hade givit värme för att du ska slippa kyla. En mjuk hamn för ditt öra, ett lägerbål för dina drömmar.

I morgon gifter du dig, lillebror. Och även om jag inte kan brodera är jag med dig, i själ och hjärta. Alltid.

P J Harvey - We Float

kris

har varit på rättsmedicinska idag och blivit genomgången, träffat mitt juridiska ombud - en ung och grön tjej i glittrig kortkjol. Hoppas hon har förstånd och hjärta. Jag lämnar nu över mitt liv på okända myndighetspersoner, och kan inte annat. Det känns både skönt och inte, men mest skönt eftersom jag slipper föra min egen talan. Nu ska jag försöka lägga fokus på det som är viktigt. Tekla verkar glad och deras resa till Dublin har varit toppen! snart blir det soppa och film och en helt vanlig kväll på torpet.

Så skrev jag till min väninna nyss, hon som har fått lotsa mig genom helgen, hon som har lånat ut sitt hem, sina varma kläder och badkaret, den egna vrån, sin gästfrihet, sin tid, sin person och armar. Jag vore inget utan mina vänner som förstår att ett människa i nöd är tio år och i behov av trygghet, mycket lugn, lagad mat, en säng och någon som alltid finns där och lyssnar.

Det är skönt att veta att en har vänner som vet och förstår. Som misshandlad är en märkt på så många vis. Det är svårt att gå ut och visa sig, jag är trött och vimsig och har svårt att få ihop tiden och dagarna. Jag är yr och saknar aptit. Det är många saker som 'måste gås igenom' och mycket som kan få mig att tappa fokus från det som verkligen är viktigt nämligen tösen. Men tiden läker. Och goda vänner med hjärta och förstånd.

Nu måste jag ta en sak i taget. En sak i taget.