Den gordiska knuten

Himmel över väderön

det är mycket fokus på skadestånd och ersättningar nu, på repressalier och att vinna. Det är som om advokatkontor levde på provision på skadeståndskraven. Märkligt. Hela dagen har jag ägnat mig åt att skaffa fram bevis på värdet av de föremål som är inblandade, jagat kollegor och yrkeskunnigt folk jag känner inom kultursektorn, för skriftliga utlåtanden. Ingen talar om hur jag mår eller om deras ersättning för arbetet. Pappersbevis ska bara finnas på plats och det skall ske fort. Jag kräks av utmattning.

I natt drömde jag att jag grät, ansiktet var förvridet till en stel mask och när jag vaknade till kände jag hur ångestknuten i bröstet lossnade, det var en mardröm. När hjärnan även ville testa sanningshalten i överfallet tog det ett tag innan jag kopplade. Jag somnade inte om.

Det är ändå bra med fantasi, med hjälp av den kan jag försvinna in i en fiktiv tvåsamhet. Jag ligger sked och somnar tryggt, utmattad. Så har det varit under de tre veckor som har gått, min hjärna har inte tillåtit mig att tänka, känna eller förstå, utan jag har fått vila i ett falskt lugn av att det som har hänt hände någon annan. Likadant har det varit när jag berättar om det som har hänt. Det är som att jag talade om någon annan, som om detaljerna jag minns, fragmenten av skräcknatten, vore någon annans berättelser. Något jag har läst eller sett på film. Hjärnan är god mot mig, låter mig vaggas in i ett fantastiskt lugn där jag skulle vilja stanna för evigt. Vore det inte för alla de måsten som sätts upp av myndigheterna hade jag kanske snart kommit över våndan. Kanske jag hade lagt ner tid på att renovera huset till igenkännlighet igen istället. Kanske jag hade kunnat bli gladare igen, kunnat fokusera på att leva igen. Nu vet jag inte, snart närmar sig rättegångsdatum och jag vill bara krypa ihop i ett hörn och ligga sked. Slippa. Vara. Offer.