det är de små, små detaljerna som gör'et!

idag sken solen, det var torrt och lagom vind för en utedag så jag har ägnat dagen åt allt sådant som har fått ligga efter när jag har varit sjuk. Tvätt, tork av tvätt, såga björken i bitar, klippa gräset, slippa elda. Jag gillar faktiskt att elda i min spis. Det ger mig en sådan enorm tillfredsställelse att känna att det inte kostar mig en spänn i elavgifter och att jag samtidigt får den goaste värmen i stugan. Sen luktar det ju så förbaskat gott med, både ute och inne, av björkveden. Jag har köpt ved av närmaste bonnen och eftersom jag bor i beechdistrict kan jag skryta med att jag har fått en mängd finfin bokved med på köpet. Det finns dock nackdelar med allt, den enda nackdelen jag kan komma på är dock att bokved är jäkligt svårt att klyva. Jag lär mig men det är hårt!

 Livet på landet har hittills varit bättre än jag hade kunnat drömma om. Alla mina farhågor om i vilken grad jag skulle klara av saker själv och hur tösen skulle gilla skolan och livet här har faktiskt varit förgäves. Vi trivs båda som fiskar i vattnet och såhär i efterhand ångrar jag att jag inte gjorde detta för längesedan. Fast å andra sidan hade jag inte haft ett eget hem att skryta med, men jag hade kunnat trivas gott i ett kollektiv med, det vet jag.

 Jag har gjort ett livsval. Flytten hit har varit en överlevnadsstrategi som var nödvändig för mig för att kunna andas igen och samla energi. Jag känner mig starkare idag än på mycket länge och T märker hur glad jag är, det säger hon ofta och jag påpekar för henne hur duktig hon är som kan ta de konflikter som ibland uppstår i skolan. Det var ett par incidenter i början men hon löste det eftersom hon vet sina rättigheter, hon känner till sina egna gränser och värnar om dem. Hon har integritet. Min tjej är en stark och självsäker flicka och jag är så stolt över henne, stolt över att jag har lyckats fostra en människa som vågar bryta mönster, se vänner där andra ser barriärer, kunna stå för sina intressen och vet och gillar att vara en individ bland andra individer. Hon ser nämligen människor, bekräftar dem som sådana och har på det viset på kort tid lyckats bli vän med alla i klassen på fyrtio elever! Hon har dessutom lyckats kila in en bräsch i klassen som tidigare varit väldigt könsuppdelad och betraktas av alla som modig, snäll och klok. Jag vet hur illa skryt luktar men jag är världens stoltaste mamma och lyckligaste kvinna idag. (det senare med modifikation, mycket vill ha mer...)

flux

 jag vet att alla människor rannsakar sig själv, att det finns ett stort mått av självintrospektion hos oss alla. Den enda skillnaden är i vilken mån vi yttrar det och om vi orkar göra det. Saken är nog den, att vi inte orkar klargöra saken för den andre eftersom det kräver ett enormt mått av energi och tid att lägga på tankearbetet. Min husgud Bodil Jönsson pratar om ställtider, om hur litet tanketiden värderas, att tiden du behöver för att reflektera och komma på nya idéer ytterst kan verka som ett slötänkande, som bortkastad tid. Den är inte effektiv eller synlig.

Jag ser tanketiden som en kompost. Utan vila och eftertanke orkar vi inte lyfta och sätta nya skott, utan tanketiden orkar vi inte smälta alla dagliga intryck utan guppar runt i ett ytligt stadium av varat och brukar inte allvar nog att ta andra på allvar heller.  Hur gör vi för att omvärlden skall förstå att det vi säger ibland kan vara det motsatta från det vi kan känna bara några minuter senare? Hur gör man för att signalera att man är komplex, att man faktiskt kan förstå den motsatta sidan av en känsla samtidigt som man just yttrat en ståndpunkt, om man inte ger sig tid att reda ut, tänka efter och delge sina tankar?

Jag älskar tankar som växlar, som får mig att växa som individ genom att ge mig influenser och frågor. Motsatser och nyanser, skalor och komplicerade tankegångar som verkar motsägelsefulla triggar min fantasi. Ofta när jag märker att en diskussion blir enahanda och enkelspårig gör min hjärna ett krumsprång. Jag kan betraktas som en bråkstake men i själva verket älskar jag att diskutera, dividera, vända och vrida och söker mönster bland bruset. Det som kan verka trist blir en urskog, det som är intrikat blir en enhetlig summa... mina tankar idag fortsätter på tankarna från förra bloggningen och handlar om viljan att nå konsensus, om en önskan att eliminera hinder genom att se igenom dem och förutspå problem. Jag är inte pessimist, inte överdrivet optimistisk heller utan kanske bara väldigt mån om att ge många perspektiv en chans. Jag vill lära mig om mig själv, min omvärld, ge mina förutfattade meningar en utmaning och visa att det finns många alternativa vägar till insikt.

Det är här som känslan kommer in. Känslan som jag beskrivit vid ett otal tillfällen här på bloggen är ett oklart kapitel hos såväl tänkare som praktiker. Eftersom det är en förmåga som vi inte kan bortse ifrån men inte väg- och mätbar måste vi se oss om efter andra vägar. Alternativa vetenskapliga verktyg provas nu och det ger oss plötsligt insikt om hur begränsade vi varit genom de tidigare paradigmen. Att stagnera är aldrig kul, men allra minst sexigt när vi inser att vi gör det. När ett tidigare häftigt vetenskapligt rön plötsligt verkar otillräckligt och vi märker att de verktyg vi har haft tillhands inte längre kan vässas utan står på randen till självutplåning... då kommer humanisterna in igen. De små bråkstakarna som vill hävda att även tankens kraft är något att räkna med, just eftersom den vägrar att fångas in i ett matematiskt mönster. Panta rhei.


skrivet under påverkan av musik och Bamyl. Egentligen borde man sätta hänglås på tangentbordet vid förkylning

entropi

 vänliga ord hör man alldeles för sällan och vänliga människor träffar man på alldeles för sällan... Kanske det beror på samhällstrycket, kanske det beror på det snabba mediet och internetmolnet att vi blir kallare och defensiva i förhållandet till våra medmänniskor.

 Möjligen beror det på en inkapslad genetisk förmåga, att vi går till reträtt i motgångar och att vi läser av varandra som fiender när vi egentligen är i behov av vänner och samarbete... men jag vet att det inte är så. Jag vet att det beror på yttre omständigheter och på den press som läggs på individen genom alla måsten och krav.

 Jag vet att innerst inne vill vi alla ha närhet, vänskap, kärlek, medhåll och samarbete för att kunna leva. Det är det som driver oss, det driver allt. Se på havet som enträget sköljer och urholkar, mjukar upp och jämnar ut. Se på lagen om entropi, eller på världarnas långsamma expansion och kontraktion. Det är inte de enskilda reträtterna, inte heller attackerna som enar oss, det är strävan mot ett gemensamt mål. Att få vara tillsammans, få smälta ihop till ett.
Så enkelt, så vackert, så självklart.

chit chat

jag önskar att jag kunde snacka helt fritt om allt som händer i mitt liv, delge alla småsaker med sådan lätthet som så många andra bloggare gör och kan. Om man skulle dela upp människor i minglare och ominglare tillhör jag definitivt den senare kategorin, jag har svårt för ytligt chit-chat och snack om kläder och väder och jag ser det verkligen som ett handikapp. Idag när effektivitet och snabbhet är lösenord, inte bara i arbetslivet likställs social samvaro ofta med mingelsnack och ytliga kommentarer. Den som klarar av det är inne, den som inte gör det räknas kanske ut som tråkig, men i värsta fall som krånglig och problematisk. Jag är nog sådan, en krångelmakare. Jag är humanist!

När jag skaffade mig ett konto på facebook för snart tre år sedan var det ett sätt att testa min förmåga att mingla på ett ytligt plan. Jag såg det som ett sätt att utvecklas men tröttnade snart. Det tog inte lång stund innan jag fick mina första djupare kontakter via meddelanderutan och jag har klickat bort chatfunktionen eftersom jag upplever mig själv som ytlig och glättig där. Det var som om mediat bestämde mitt sätt att agera, att vara gentemot min nästa. Allt blev korthugget, slagfärdigt, lustigt och glättigt och konversationerna kryddades med diverse smileys för att undvika missförstånd eller för att helgardera mig. En smiley efter ett påstående kan lätt tas som ironi eller inte illa ment och för att undvika att bli för allvarlig och djup kan man enkelt slänga dit en liten leende Hen. Mycket tidsenligt. Ja, jag slutade alltså med chatten när jag märkte hur jag förändrades och valde att bli osynlig istället. Många kanske tycker att det är fegt, kanske rentav osolidariskt och asocialt men eftersom den funktionen finns antar jag att vi är fler...

Meddelandefunktionen däremot har utvecklats till att bli min länk till vänner som gillar längre meningar, som liksom jag gillar att utbyta djupare tankar och vill ha en fördjupad relation till mig. Funktionen medför dock en risk. I fb:s idé ingår en tanke kring äganderätten, en gammal västerländsk, juridisk tradition som slår ut all annan värdering. Vad händer med relationerna vänner emellan när man plötsligt upptäcker att det du skrivit i förtroende görs publikt? nu tänkte jag inte gå in på fb-politik eller fördjupa mig i en utläggning om västerländsk juridik (det kommer) utan bara litet lakoniskt konstatera att mänskligheten med all säkerhet är på väg mot en kollaps när relationer hela tiden skall göras effektivare, smartare, ytligare... det startade med telefonen. Kanske är det därför jag gärna undviker telefonen med, eftersom jag saknar ögonkontakten, den talande fysionomin, i ett möte? Däremot tycker jag mycket om att hålla kontakt via sms. Den ställer inte några krav på vare sig dig själv eller den du vill nå, du kan radera eller svara när du har lust eller möjlighet. Frihet i en liten ask!

A propos effektivisering ja. Jag stötte på uttrycket Power meeting i morse när jag var i färd att elda upp en av de gamla numren av Mitt i Vasastan som jag hade använt som packmaterial till flytten hit i juni. Rubriken löd "Håller jobbmöte på löpbandet" och jag tyckte att detta gestaltade kontrasten mellan mitt tidigare liv och mitt nuvarande alldeles utmärkt och det fick mig att fundera mer kring det uppskruvade tempot ute i skol- och arbetslivet. Länken fann jag på nätet och kommer från närbelägna Kungsholmen, som i lika mån som Vasastan är platsen i Stockholm dit effektiva och karriärhungriga kvinnor och män i den tyngre medelåldern söker sig från olika platser i Sverige. Trots att detta är en invandringsbygd upplever jag Stockholm idag som en oerhört segregerad och ytlig fläck på kartan. Där värderas kvalitet efter prislappen, och "marknadsvärde" har fått ersätta livskvalitet och alla delar i ditt liv måste effektiviseras och utnyttjas. Andra värden, som mänskliga relationer, värme och social gemenskap utanför den arten som genererar lön och betyg står svår att finna. De är som ghetton för arbetsnarkomaner, dessa maskiner som smörjer det nav som heter tillväxt.

Bodhidharma

http://youtu.be/0f2kLBg5rFI

see into your nature and become Buddha

 Bodhidharma är karamellen som långsamt och motvilligt har fått smälta. Jag har alltid haft så svårt att motstå den röda, läckra, salta smaken. Krångliga bråkstakar, självständiga och egensinniga individer som genom historien har fått gestaltas av spännande män i text och på bild...åh! vad jag älskat dessa Hjältar med humör och tvetydiga personligheter, åh! om man fick vara som dem. Tänk dig att kunna vara fri att vältra sig i humörsvängningar och fortfarande vara älskad, respekterad, även dyrkad för egenskapen?

 I bristen på kvinnliga motsvarigheter i text och bild har jag fått vända mig till den manliga gestalten och det är inte förrän under senare år som jag har reagerat och agerat. När jag fick min dotter satte jag upp ett mål. Mitt föräldraskap (moderskap låter pretentiöst, väldigt förutbestämt och "naturligt", hemskt betungande och stereotypt), skulle gå ut på att ge henne en så neutral förebild som möjligt men jag gick bet så snart alla hennes älskade Alfonsböcker var urlästa. För att jämna ut obalansen av förebilder med ett brett känslospektra började jag att se efter material som använde flickor i huvudrollen. Ständigt denna könsfokusering! Pippi var ett självklart val, men dottern föredrog faktiskt Emil och jag kände igen mig.

 Som liten kunde jag enkelt sätta mig in i en personlighet, oavsett kön, så är det idag också. Möjligen p.g.a. bristen på kvinnliga bråkstakeförebilder, men för mig var det aldrig något problem...ge ett barn en leksak och leken får bli vad fantasin begränsar den till. Det är först på senare år som jag har fått läsa mig till hur normvärdet automatiskt ställs till det ena könet, medan det andra har fått agera sekundant med en tydlig roll, ofta väldigt stereotypt framställd. Det är därför inte alldeles oproblematiskt för mig att se hur lätt min dotter kan låta sig påverkas. Lika gärna som jag vill ge henne en komplex mänsklig förebild, lika ogärna vill jag att hon skall matas med bilden av en given norm.
Krångligt.
Däremot kan jag se en fördel med att vara kvinna (det finns fler men dem kan jag gå in på en annan gång). Genom att vara marginaliserad vänjer man sig vid att empatiskt sätta sig in i och prova olika roller eller kön. Jag undrade länge om en man verkligen kunde sätta sig in i en kvinnoroll om den var skapt av en kvinna? min gamla fördom fick sig en rejäl törn när jag läste denna eminenta blogg...

 Nå- Så för att återgå till att problematisera Bodhidharma, fann jag vad jag letade efter hos Hayao Miyazaki som på allvar har problematiserat förlusten av en könsneutral hjälte med ett komplicerat psyke. Hans lösning på problemet var omvänt, han såg pojkarna tyngda av förväntningar och stereotyper och lät flickor axla rollen eftersom de lättare kunde användas som en neutral duk att projicera svåra personligheter på. Nu är Miyazaki uppvuxen i Efterkrigets Japan, till stor del präglat av västerländska ideal. Eftersom den industriella revolutionen i Japan gick så oerhört snabbt ligger det fortfarande en stor dos av ett feodalt samhälle kvar i samhällsgrunden. Detta gör att Miyazaki och många andra japanska kulturförmedlare har förmågan att peka ut och diskutera samhällsfenomen och intrikata, underliggande, kulturella mönster, sådana som vår kultur har begravt under runt 800 dammiga år. Vad Miyazaki gör, är att visa hur fångade vi är att ett könsseende och hur lätt det är att ändra på det. För er som inte har tittat på hans filmer än, vädjar jag därför med emfas! se dem och njut.

 Bodhidharma representerar den blandning av mänskliga känslor, en ärlighet bortom skuld och skam, som vi alla bär på, innerst inne. I den österländska filosofin, främst inom zen, är detta en dyrbar egenskap. I väst och huvudsakligen inom protestantismen har vi fått lära oss att tygla det splittrade och främja den enhetliga, samlade bilden av en personlighet. Nu visade det sig att min dotter ganska snart visade sig vara en säker och nöjd person som mycket väl kan se sig i en roll som historiskt varit män förunnad utan att för den skull stigmatisera valet som bättre eller sämre. Inte den sökare som jag själv är och har varit hela livet...
Tack, Miyazaki.

jag känner och jag är stolt över det

det är tur att man kan skriva, att det finns ord ändå. För även om jag skrev som jag gjorde härom dagen så är jag glad att jag har möjligheten att mobilisera känslorna och tankarna och kan klä dem i ord. Det trista är dock att jag när jag gör detta alltid befinner mig i ett svart rum, det är alltid när jag är nedstämd som jag har behovet av att skriva så bilden av mig blir därför ganska skev.

Idag är jag en lyckligare person än jag har varit på mycket, mycket länge, kanske någonsin... vilket inte framgår i en blogg som är vigd åt grubblerier. Jag har haft ynnesten av att få ta del av och njuta av en riktigt god människas vänlighet och förståelse och insikt och klokhet, humor och värme. Nu vet jag att resan jag har framför mig om två dagar, ihop med det dyraste jag har i livet, kommer att bli den sista.
Jag kände att jag bara ville säga att jag älskar, vilket känns som en seger eftersom jag trots allt aldrig har givit upp hoppet om kärleken. Oavsett vad jag skriver. 

Lov

http://youtu.be/RzMUoT4WZC0

jag lovade en person att lägga ner bloggen, men eftersom den personen själv inte har kunnat hålla ord tänker jag att det inte gör något. I veckan flyttar jag och jag har kunnat ta det ganska lugnt. Det har jag lovat mig själv och det ska jag hålla. Dels för att kunna orka fysiskt men mer, mentalt. Jag vet att en nedtrappningsfas innebär utrymme för eftertanke och bearbetning av undanstuvade känslor. Jag förstår att det kommer att bli en del upp och nedgångar och jag matar tiden, i den mån jag orkar, med musik som skall hjälpa mig genom resan. Musik kan hjälpa men även stjälpa, så jag kommer även att försöka att stressa mig igenom mer påfrestande minnen. Genom att tjata ut infekterade minnen kommer jag att annektera dem och försöka att göra dem neutrala... fast rätt vad det är poppar tankarna upp. Det händer alltid där man är minst förberedd och alltid när man är naken, mottaglig och sårbar.