Arbetslinjer

tösens alster, en bild som säger mycket

 Det är söndag och hon ska snart ge sig ut igen, svanken värker och träningsvärken känns i benen men hon mår utmärkt och ser fram emot att ta itu med de vedklampar som återstår att klyva efter gårdagens fällning. I skogsförrådet ligger ungefär en tredjedel av vad som kommer att behövas inför kommande vinter, vad som återstår fram till dess beror på hur kall resten av denna vårvinter blir. Det är ingen som vet. Att ställa prognoser inför framtiden är omöjligt, däremot vet hon av erfarenhet värdet av att hamstra ved och vatten och att ha ett litet skafferi. Svårare än så tycker hon inte att det behöver vara att leva. 

Hon vet sitt värde och känner det i knäna precis lika mycket som i huvudet, fäller några träd, och javisst vet hon om att det för med sig att några träd blir till koldioxid, men å andra sidan ger arbetet att hon blir snålare och energieffektivare än om hon hade eldat med låt säga el eller fjärrvärme. Gläntorna uppskattas av djuren och insekterna runt omkring, och arbetet ger hennes vintersvaga kropp muskler och mening. Så hon tar arbetet med ro, eftersom hon i nuläget inte har något som drar, och kan djupläsa, långkoka och bjuda in till middag när någon kommer förbi. Det är ett gott liv, trots att det är januari och månader återstår innan duken ligger på det lilla bordet under pergolan igen, så tycker hon att vintern ändå har varit bra. När vattnet frös sönder ledningarna ut till lillstugan började hon tvätta för hand, och spolar gör man ändå med rest- och regnvattnet. Simmar gör hon i kommunorten, där hon träffar vänner och blir riktigt omhändertagen och omgiven av både vatten och vänlighet i rikliga mängder. Visserligen har bastun bara öppet under en dag i veckan, men man vänjer sig och tycker att det är ok, för eftersom dagen passar in i planerna och hennes planer går att ändra så går det riktigt bra. Det finns fördelar med det mesta. Att leva ett bra liv är att leva som man lär, hon försöker och lär sig hantera svårigheterna genom att ha något gott att se fram emot varje dag. Promenader till något fint ställe, en god middag, en varm brasa, en bok och ett samtal ibland, det som hjälper henne är vad som kan hjälpa andra, och sådant är vad hon är skapt för. Varför krångla till det?  

Det krångel som åläggs människor genom arbetslinjen handlar i slutändan mer om identitet än om överlevnad. Att vara duktig och göra sin plikt tycks alltmer vara en politisk jargong som förslavar, det befriar knappast den tilltalade. Det skapas en sådan ofantlig mängd onödiga ting och information i duktighetens namn, och alltför få ser sambandet mellan mängden konsumtion, miljöförstöring och klimatförändringar, eller tar det personligt. 

 

i den bästa av världar hjälps man åt

Sedan pandemin har Sverige seglat upp som världens dollarmiljardärtätaste land (i nuläget 49 st jämfört med Norges 13). Människor som utgör 1% av befolkningen tjänar mer än resten gör tillsammans - och så undrar man varför BNP sjunker...? En total avreglering av marknaden gjordes 1998, vilket fick konsekvensen att allt det som tidigare hade varit i den stora allmänhetens ägo, statens bolag - såldes under marknadsanpassade åtgärder till en liten oligarkisk klick utan vare sig krav på att bo i, eller att avsätta skatt i det egna landet, vilket naturligtvis snart kom att dränera både staten och dess invånare. Våra makthavare är medvetna om detta, men fortfarande hänvisas det till "fri konkurrens", "den öppna marknaden" och till de "duktiga entreprenörer" som de facto har kunnat sko sig på oss. Jag kan inte låta bli att undra över hur sådana människor är funtade. Jag har en bil, ett hem, mat, värme och kan ägna tid åt det bästa jag vet, och tycker att jag lever ett fullödigt liv - dessutom utan att ha samvetet i kläm. Det är det där samvetet som skiljer mig från den som vet att den har mer än nog, men ändå kräver mer, bara för att den kan och för att det går. En helt skrupelfri person alltså, som kan luta sig mot lagen och reglerna och därför alltid går fri om någon otäcking skulle granska eller beklaga sig, vilket händer med allt högre frekvens. 

Nå, detta samhällsexperiment, för det är vad det borde kallas för, har nu testats. Mycket riktigt går det att släppa marknadskrafterna fria inom den svenska modellen, och det kan ge ett fåtal entreprenörer möjlighet att bli rika på den samhällsbärande välfärdssektorn. Allt har fungerat, vi vet resultatet, vi ser det med all tydlighet i skolan och vården som har lokaliserats till platser som har varit både kostnadseffektiva och lönsamma. Landsbygden och glesbygden blev naturligtvis utan - trots att alla visste hur Sverige ser ut. Därmed sagt, nu måste vi skruva litet på rattarna och spakarna och återställa det som blev fel. Låt den som har fått för mycket av det allmänna få känna sig duktig och ge tillbaka. Det skulle nog sortera fram vem som är värd sin lön och vilken som inte är det. Att 314 M sek i lön anses rimligt när andra som arbetar heltid lever på 96.000 kräver många grå celler att förklara, särskilt som den övre halvan ägnar så mycket tid åt så många olika välbetalda arvoderingar och dessutom har tid över för rekreation. Äger deras dygn fler timmar än gemene man? Jag tycker att den som vägrar betala tillbaka litet ur skattekassan, som de facto kommit från folket, och som har berikat honom (för det är oftast män) är fel person att driva företag. Varför inte granska incitamentet för företagsidéer, det får inte vara så att avkastning är det enda målet för en entreprenör, och det enda ansvaret som aktiebolagslagen avkräver. Kvartalsrapporterna är ingen naturlag... det är verkligen för simpelt. Polariseringen och ojämlikheten, våldsvågen, och elpriset är några resultat av att klyftorna tillåts öka utan reglering, det är inte svårare att förstå än så. Det är inte mer än rimligt att jämna ut och runda av topparna. Nu genast.  

Jag har levt ett bra liv, det har varit innehållsrikt och kul. Min generation har kunnat välja riktning och ångra sig, och vi har kunnat byta riktning och se nackdelarna med vårt leverne. Att överkonsumtion och främst lyxkonsumtion hänger samman med mer utsläpp och minskade chanser för att nå klimatmålen är ingen överkurs, vi vet att det är så. Ett fåtal människor kommer alltid att dra nytta av, och exploatera öppenhet och vänlighet, det tror jag ligger i vår naturliga tendens och går inte att göra så mycket åt, däremot skulle det vara möjligt att ändra på möjligheterna för dessa, som jag kallar egoistiska tendenser, att förkovra sig och svina loss i samma grad som de tillåts göra idag. Än skulle det gå att göra rätt innan skadan är så stor att det sista som återstår av vår demokratiska grundval säljs ut och vi står inför en ointaglig antidemokratisk vägg. Det som hände 1933-34 kan hända igen, det finns all anledning att oroa sig för det. 

Hotet mot demokratin sitter i regeringen och riksdagen. Jag anser fortfarande att en folkomröstning måste avgöra vårt nato-medlemskap, och att upprustningen av krigsapparaten som vi nu ser kostar orimligt mycket, inte minst från elanvändare som betalar med knäna men värst av allt är vad som sker med mångfalden och miljön när alla anslag drastiskt minskade med den förra budgeten och fortsätter minska med den nya. Vi blir ju rånade! och för all framtid. 

Det billigaste och bästa alternativet för att uppnå fred heter förhandlingar, det har historien alltid visat, och framtiden kommer likaledes visa att det stämmer. - Och oavsett vilken framtid vi får att längta efter, måste vi leva på det som naturen ger. Rent vatten, odlingsjord, och alla små och stora kryp som underhåller balansen för att vi ska kunna leva som varelser kan ingen runda, allra minst med fler kanonskott eller kalhyggespolitik.

Men vad är detta för ett jävla år egentligen. Tom Verlaine, tack och adjö! Televison - Marquee Moon 

Jag läser Justice for animals, av Martha Nussbaum