Mandelblom, kattfot och blå viol: Vemod

många grenar blir det

När det är september måste fönsterrutorna torkas från morgonimma. På min plats på trappen har rosbladen fått gula och bruna fläckar, och på söderläget hörs rödhakar kivas med koltrastarna om de första mogna vindruvorna, som spricker och fläckar ner dynorna under pergolan. Solen hänger allt längre ned och orkar knappt värma upp den lilla odlingen av tomat, bönor och chili som ändå har klarat sig trots hönsen och sniglarna. Dagg täcker gräset, några fåglar hörs från skogen och strax kommer trollsländorna hit på brummande vingar för att jaga, men än är det morgonens ljud. En traktor, en korp, några duvor och så radion som pratar på inne i köket. Det är valdag på söndag, den parentes och skiljetecken i vardagen som åkallar gårdagen och påverkar framtiden för så många. Politik känns ovanligt ödesmättat i år, inte bara i Sverige.

Jag har varit på visit i Göteborg. Kort varsel med en inbjudan till en träff med en av mina släkter - det blir en del sådana när man har levt ett rikt liv. Oslogrenen med lille M som nu är åtta månader bjöd in Blekingegänget, Dalslandsfalangen och Göteborgaren på helgfest, och så mig. Det var tjugo år sedan senast vi alla sågs. Att känna sig som en del av familjens identitet, få vara en pusselbit igen, det betyder så mycket. Få vara delaktig, räknas in, synas tillsammans med, dela på minnen... Utan alla olika typer av minnen kan vi knappast fundera över vårt liv, inte heller kan vi vara stolta över ansträngningarna, eller se att allt ordnar sig. Det finns faktiskt något som är större än enstaka händelser, och viktigare än detaljerna. Livet är allt vi gör av tiden vi får, och rummet vi tar. Gerda Antti sade att rum vill vi ha många, men tid hinner vi inte med... att vi med åldern inser att vemodet är något riktigt vackert, kanske även det skönaste vi har. Ur vemodet föds eftertanken och förlåtelsen, kärleken och uppskattningen. Det är också vemodet som ger oss kraften att se en kommande sommar.

Nina Bondeson, detalj

Ja, nog är vemod skönt. Det är både kortsiktigt och långsiktigt, som när jag ligger med ett öppet fönster och lyssnar på stadens trygga ljud av närvaro, hemma hos en gammal god vän som känner till allt om mig utan att döma. Det är i alla misstagen och tabbarna som vi känner igen oss och kan skratta åt varandra, vemodet är hur vi har läkt och fortsatt kämpa utan att bli hårda som sten. Vemod är kraften i kramen av en gammal släkting, och blicken som säger att tiden läker. Vemod är att veta att man har ändrats men att man fortfarande är samma, älskvärda människokärna.

Göran Greider beskriver vemodet ur ett politiskt perspektiv. Vemodet, menar han, krävs för att vi inte ska bli fanatiska. Det är nuets handlingskraft som skadar, vilket jag tolkar som att en person, som inte har förstånd att se sig själv som delaktig eller medskyldig och skyller på yttre faktorer, blir blind för sig själv och därmed ond. Inom politiken kallas rädslan för sina och andras mänskliga svagheter för fascism. Inom humaniora kallar vi det historielöshet. Rotlösheten är kanske vår tids farligaste vapen eftersom den förgör utan anknytning till samvetet.

Där nostalgin bygger på klinisk perfektion och förljugen historieskrivning, är vemodet minnets busiga samvete där allt i livet ryms. Vemodet är därför nostalgins raka motsats. Minnet vi bär med oss måste inte nödvändigtvis vara förknippat med en förlust som vi vill återuppleva... men vi behöver uppleva mycket av det mesta för att kunna fälla goda omdömen. Så skapas även ett gott samhälle.