September

Klingstorpabäckens naturreservat

 Vädret är fantastiskt nu, temperaturen når maximalt 20° och när solen skiner kan man fortfarande sitta ute med bara armar. Om man bortser från att det är väldigt torrt för odlingarna och trädgårdarna, eftersom regnet har uteblivit så länge, så kan man lugnt sätta sig på marken i en glänta någonstans utan att ha med sig något skydd för rumpan. Jag cyklar inte lika mycket längre sedan utebadet har stängt, men jag tar mig några härliga rundor ibland. Oftast inleds turen med en plan (något som ska fixas eller restid som skall mätas) men snart byggs rutten på eftersom det är så himla skönt att cykla, och man hinner se så mycket under en dag. Plötsligt har jag varit ute i fyra timmar, och då ångrar jag alltid att jag inte tagit med mig något att förtära. Nu vet jag i alla fall att vägen till bagaren tar 30 minuter, och att det tar ytterligare 3 timmar om jag väljer att se naturreservaten och några av de fornlämningar som finns runt Färingtofta och Sorrödssjöarna innan jag kommer hem igen. Det blev en sådan förlängd tur till bronsåldersgravarna vid Sorröd idag - tre gravar, varav två är riktigt mäktiga treuddar som ligger högt och vackert beläget intill vattenlederna och sjöarna. Man kan relativt enkelt föreställa sig hur det kan ha sett ut här när de användes, en perfekt sista viloplats och ett lika perfekt besöksmål. Höjden är omgiven av mjuka kullar av brukad jord och små skogsarealer med mestadels lövskog, och högst där uppe på toppen reser sig idag en gammal krokig tall som skuggar stenarna och ger dem tröstande solglimtar och skydd mot råkallt väder. Vid foten av kullen i riktning mot söder har markägaren satt ett mycket tätt granplantage för ca 10 år sedan, vilket jag kan tycka är särdeles känslokallt, men jämfört med de skogar, märkta Södra som jag passerade på min väg hitåt, så var väl detta inget. Tätt runt rackarringen i närheten av Farstorp står en av alla dessa fruktansvärt trista och enahanda granplantager som kommer att vara avverkade inom kort. Omloppstiden på 40 år gör att marken blir utarmad på mindre än en mansålder, och man kan bara hoppas att den arbetare som fäller träden har vett att skona stenarna. Det syns mig som att man ska ha ovanligt mycket tur när det kommer till natur- och kulturvård. 

 

Sorröds bronsåldersgravar

 Om morgnarna har jag nu en innetemperatur på runt 15°, men ännu är det inte rått och eländigt utan det har räckt att hålla dörrarna öppna några timmar för att värma stugan. Snart åker dock vinterfönsterna in och veden måste sparas till kylan. Med tanke på hur kostnaden på ved har skenat under året, och med tanke på att inkomsten är obefintlig, så är det en tidsfråga hur länge jag kan bo kvar här. Jag försöker att se nyktert på saken, att det finns saker som är värre, och att jag har haft tur att kunna leva såhär under den viktigaste tiden då tösen gick i skolan, men visst är det med ett styng av vemod (det där lilla vackra ordet som jag har försökt att förstå mig på) i bröstet som jag behöver tänka på att allt har ett slut. Det är bara så det är. Och med tanke på stjärngravarna så finns det fler vackra platser att lägga sina ben till vila. Kanske blir det ett ställe med utsikt över vatten nästa gång?

 

Hello Hello - Caravan