En rysk vän skriver om hopplösheten han känner inför världsläget och särskilt nu efter Gorbatjovs död. Jag försöker trösta, skriver något svepande om att duman traditionellt alltid utser de svagaste länkarna, som antingen blir en ny Gorbatjov eller ytterligare en dåre, men att naturen brukar se till att avarterna försvinner med tiden. Så svarande jag. Att jag tror på människan. Men jag tänker också annat. Just nu hinner världen inte med ytterligare en galenpanna på en hög position, och jag tänker också att maktmänniskor står i vägen för ett verkligt genombrott. Enbart 7% av världens länder har demokratier som liknar den svenska. I den svenska valspurten gör alla partier snarlika bedömningar, de blickar mot tårna och upp i skyn, tar till snävare gränser, åtstramande åtgärder, utpekande och avskiljande åtbörder, och alla viftar med flaxande väderkvarnsvingar och sprider kortsiktiga löften. Pengar istället för förändring, lånade pengar löser tydligen allt. Politiken tycks mig ha blivit en spelplan där alla letar efter samma boll men sparkar på en tegelsten. Vi brukar säga att bollen är rund och att allt kan hända - varför ser vi inte bollen eller dess potential till förändring? Vi som väljer måste kunna lita på att det finns en huvudspelare som kan ändra riktningen, eftersom det krävs modiga, politiska beslut nu. Någon som säger att vi (och ingen annan) har gjort fel men att vi kan rätta till felen. Att vi inte kan leva på, äta, värma oss eller få vård eller utbildning, av utredningar. Att allt som vi måste rätta till på systemnivå kräver uppoffringar, men att vi gör det ihop. Att den politiska hjärnan behöver den folkliga kroppen, och omvänt, för att hjärtat skall slå - så som politiken beskrivits en gång, denna metafor som tyvärr blivit utnyttjad av totalitära krafter - denna samhällskroppens verkliga ohyra.
Vad världen behöver är ett samlat grepp, en samsyn och samarbetsvilja. Det finns ett visst hopp i den gröna kapprustningen, men vågar man tro att Kina och USA satsar bortom sina egna, direkta ekonomiska förväntningar? EU har redan visat att de inte spelar med, alls. Där (liksom här) handlar allt om att utökad energiförbrukning skulle vara enda vägen till en grönare framtid... Det är naivt att tro att det går att plocka ut mer resurser än en begränsad värld kan ge. Jorden fungerar nämligen inte som en kreativ bokföring. Surprise! till och med kolonialresor ut i rymden behöver energi. Enorma mängder energi som faktiskt skulle kunna användas för att bevara den existerande och fungerande (änsålänge) världen vi har. Men att se skogen för alla träd tycks vara alldeles otänkbart för en sann visionär.
Just nu sätts det ohyggliga rekord. Naturkatastrofer, översvämningar, extremtorka, svält och miljontals nödställda, allt är relaterat till klimatförändringar som utsätter hav och kontinenter för stora påfrestningar med skador som allt oftare är av en sådan omfattning att de inte går att reparera. Att dessa "rekord" beror på den mänskliga faktorn är redan klarlagt, men oavsett vad vi råkar vilja tro så påverkas alla på ett klot, eftersom det är sfäriskt. Det finns inga barriärer som skyr zoonoser, inga väder som bryr sig om landsgränser, eller stränder som skyddar mot radioaktivt nedfall. Råvarupriser, energipriser, vårdplatser, skolpeng - alla dessa marknadsfördelar som gynnar ett litet fåtal, beror på politiska beslut som går att ändra på. NPM står inte hugget i sten. Men det gör våra livscykler. Livscykler är omöjliga att rubba. Precis alla organismer behöver näring, skydd och omsorg i ett balanserat klimat. Det dröjde ca 4,5 miljarder år innan vi kunde leva i komplicerade statssamhällen, för 250 miljoner år sedan klättrade det första däggdjuret upp på land, på mindre än två århundraden har vi lyckats rubba den fina balansen. Nästan alla vet detta, varför går då alla viktiga och avgörande politiska beslut i omvänd riktning?
Naturen, det tempererade klimatet, den goda maten, vinet, vännerna, kulturerna, allt det vackra vi har vant oss vid och tagit för givet. Vilken dåre kan tänka sig att på fullt allvar försaka allt detta för att bo - på månen?
Jag är litet trött just nu. Får knipa hårt med ögonen och sätta mig ner en stund emellanåt. Men lindhäcken är klippt och minskad så att utsikten inför hösten och vintern är säkrad, och en beställd text har blivit justerad och sänd, och så har jag varit på ett förnedrande besök hos Statens servicecenter. Så heter den nuvarande sammanslagningen av flera olika statliga myndigheter som inrättades 2012 och som sköts av servicehandläggare utan specialkompetens (tipsar om #statensservicecenter på Insta...). Här kan du som besöker inrättningen sätta dig och vänta på ungdomligt låga, och statligt lila sittpuffar medan du tittar upp mot de flimrande datorerna som står utspridda på små barbord och här tvingas du lyssna till framförvarande besökares diskussioner och problem. Sekretess? Glöm det. Och har du funktionshinder, är åldrad eller på annat vis är i något som helst behov av stöd eller hjälp, och behöver sitta ner en stund (och sedan komma upp igen), gör dig då inte illusionen att du är välkommen. Tvi vale. Stackars anställda, och stackars människa som har tagit sig hit i hopp om att få hjälp. Jo, man blir allt litet trött.
The Waterboys - The Whole of the Moon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar