Oh well

Giorgio de Chirico, Hipgnosis visste vad de gjorde

 Jag är så bedövande trött jämnt, upptäcker inte när jag skriver fel förrän efter flera dagar och måste krafsa en liten brasklapp mot slutet av texten för att döva samvetet. Det var såklart tornfalk och inte pilgrimsfalk vi såg under helgen. Såklart. Men vem trodde annat?

I min lilla kommun saknas det möjlighet att göra en hälsokontroll på vårdcentralen. Billigt är det inte heller om man ska ta det privata alternativet, som jag undviker. På bilbesiktningens hemsida står att de har öppet till 18:00 på torsdagarna, på dagen har hemsidan med fetstil markerat att det är öppet till 18:00, men i verkligheten stänger de 16:00. Redan 15:30 tar de inte emot nya kunder, det är likadant på båda ställena. De är totalsynkade. Man kan inte klandra affärsrörelserna för bristande konsekvens. Jag tar emot en försoningsgåva i form av en fönsterskrapa-tidsnurra med reklam för bolaget, besiktningsmannen hämtar vid datorbordet borta vid utcheckningen går sen till ett annat datorbord som står i mitten där jag bokar in en tid och säger litet skälmskt sådär, att nu är allt glömt! och ler. Tacket studsar litet ödsligt mellan väggarna i den stora lokalen och ekot följer mig ut på den enormt tomma parkeringen. Det känns litet surrealistiskt. I baksätet ligger det en burfälla för mössen som jag nyss inhandlat, den skramlar till när jag stänger dörren och påminner om att man måste samordna sina nöjesresor. Jag kör och badar.

 

Med stövlarna på kickar vi ass, Stevie Nicks och jag

 Det har varit fina soldagar med cumulusmoln och sköna, mjuka vindar på sistone. Jag har varit ute på dagarna och fixat trädgården och upptäckt litet mer av närområdet ihop med min gode vän Min Karta. Appen är inte helt uppdaterad häromkring, men fungerar oftast fint om man vill undvika att bli blöt eller riven när man letar efter nya ställen. Eftersom kärren och mossarna är så torra blir man knappast blöt idag, men björnbären gror istället. Runt den lilla markerade traktorstigen som leder bort från Gåramossen trivs de, och över Smedens äng växer nyplanterad gran och sly tätt, tätt. Jag är glad över mina gummistövlar och de begagnade vandrarbyxorna som jag handlade nyligen, de ger visst skydd. Med höga kliv trampar jag ner björnbärsbuskarna, en del fastnar i håret och man får slita sig loss, jag river kliande sår på underarmarna eftersom ärmarna är uppkavlade, men så länge som täckningen fungerar och dagsljuset är tänt så går det rätt fint att hitta bortom vägarna och stigarna. Tid har jag än, det har arbetsförmedlingen sett till. Väntan på kontakt eller beslut får förvandlas till något fint istället. 

Ännu flyger sländor och fjärilar och några soppar tittar fram. Blågröna mosaiksländor närmar sig nyfiket när de patrullerar dammarnas stränder, de går inte att missa när de fladdrar förbi öronen, och ängstrollsländorna sätter sig gärna sällskapligt på en hand eller på skulten när jag sitter på en sten vid ett dike, eller på en gren vid en grävd damm. Många våtmarker har farit illa här (och gör det ännu), dock inte tillnärmelsevis i samma omfång som sydligast i vår södra landsända. Häromkring finns det ännu några alkärr kvar att förvirra sig bland. De snabba mindre guldvingarna syns nu, och en ensam sorgmantel fladdrar förbi på gruset vid en vändplats, en av alla dessa nätverk som beretts för skogsmaskinernas korta uppehåll. Jag tar en singlad grusväg över kalhygget och anknyter snart en känd hemväg. Där som trumpetsvamp och trattkantareller växte står nu nya små granplantor i raka rader med prydligt vita strumpor på. Det ser så ensamt ut, och jag kan inte låta bli att tycka litet synd om dem där de står helt utan anknytning. Man vet litet hur det är. 

 

orka!

Jag minns en tandlös gubbe från min barndom som bodde i ett litet kyffe över bageriets garage. Vi brukade smyga upp för den mycket smala trätrappan som ledde till ett vindsutrymme med kokplatta och handfat för att stjäla sockerbitar. Rummet luktade musskitar och maten åt han ur konservburkarna som ställdes direkt på plattan, men han hade utsikt över byn och kunde fritt bestämma över sina tider. Stället revs 1980 och nu bor nog råttorna under postkontoret och kulturhuset med biblioteket som byggdes där istället.

 

Peter Green sjunger, Fleetwood Mac spelar