Våtmark är kulturmark

Blomvass från Sånarps våtmark

 Tiden går så fort. Plötsligt står man inför den andra halvan av september och packar ihop sommarklänningarna för att magasineras på vinden. September hör ihop med tranplogar och fuktig luft, rovfågelflockar och långa promenader med varm soppa i termos, och den första eldningen i kaminen. Natten till idag kom första frosten och det är dags att se upp. Man täcker tomater, lägger in ved under spisen och jagar möss. Det finns även fantastiska ljusglimtar den här tiden på året, som fågelskådningen som lyfter blicken över den brunfläckiga marken. Under den gångna helgen har det blivit några fina exkursioner runt Skåne med M, som alltid har ess i rockärmen. Blandningen av kultur och natur är särskilt spännande, hela omgivningen är fullspäckad av båda. Ingen av oss hade sett Syrkhultamossen, Månstorps gavlar, eller Lindholmen förut.

 

Benved på toppen av en fornborg

På platsen där Kalmarunionen befästes stod under medeltiden en mäktig riksborg som nu är en gräsbevuxen kulle vid Börringesjön, omgiven av igenvuxna vallgravar och härliga gamla träd. Uppe på toppen står en knotig gammal benved som blommade på nästan kal kvist. En tornfalk satt överst och kämpade i snålblåsten och gav majestätisk glans mot en klarblå himmel. Bland de omkringliggande kullarna finns en särskilt vacker höjd som brukar kallas drottning Margaretas trädgård. Den är tjusigt beklädd med en mängd olika slags åldrade lövträd, och under skuggan av ekar och avenbokar står en mycket gammal hassel med räfflad stam. Busken har hamlats under hundratals år och sträcker ut sitt beniga grenverk mot solljuset i ritning mot Segeå. Det vilar något mytologiskt och förborgat bakom en gammal sprucken trädstam, kom man här en månbelyst natt skulle man bli bjuden ett skådespel värdig Shakespeare eller Poe. 

 

vindpinad gavel på Månstorp

 

Att besöka en historisk plats är som att kastas in i en tidsmaskin, det går att förstå varför platsen en gång har valts för ceremonier och pompa och man kan känna tryggheten och lugnet som vilar över kullarna. Över oss svävar täta molnband som formats av kusten, där som havsörnen, kärrhökarna och tornfalkarna leker, och från dungarna och trädkronorna hörs småfåglarna trycka. Runt omkring breder sig ett vidsträckt beteslandskap med mindre vattendrag och större sjöar, det vi ser har en gång utgjort ett vattenlandskap med höjder som har stuckit upp som öar, perfekta att landstiga och bygga sig en borg på. Resterna av Månstorp ger en lika magnifik utsikt över de lägre omkringliggande kullarna, och även om borgens gavelruin har sett gladare dagar så är det en plats som ger insyn i en tid som på så många vis varit hårdare än idag. Om detta vittnar befästningsborgarna, behovet av beskydd visar på en mycket hård regim och samhällen med strikt uppdelade arbetsuppgifter. Jag tänker då på vad en gumma med en aktningsvärd ålder som jag själv hade haft för plats i ett medeltida samhälle, eller renässansens. Hade jag levt då, utan tänder eller ögon i behåll?

 

Sista blommande klockljungen på Syrkhult

Även kärren och de översilade våtängarna är anmärkningsvärda i Skåne, inte minst för att de börjar bli allt färre. Sedan 1900-talets början har hela 90% av de ursprungliga våtmarksområdena försvunnit i det landskap som en gång lät bygga stolta torn för storkarna att häcka på. Jag ser med sorg hur diken grävs och fördjupas och hur konstgjorda sjöar skapas där som det tidigare har varit kärr och mossar, bara för att sätta granplantage. Om det beror på närheten till kontinenten och det milda klimatet, men på några platser runt Svedala kan man få se den mindre kejsartrollsländan flyga på de små överlevande pottarna och pölarna. Vi fick dock aldrig se den i helgen, men i gengäld har jag aldrig förr sett så mycket tornfalk eller blå kärrhök. Jag börjar så sakta lära mig att se skillnaden mellan rovfåglarna under olika förhållanden, inte minst i motljuset som får tornfalken att se kritvit ut. Utan hjälpsamma skådare med tubkikare hade jag dock inte kunnat urskilja stäpphöken som jagade på ett fält utanför Torna Hällestad. Där slog vi oss ner en stund med lanthandelns goda fikabullar och medhavt kaffe innan vi for vidare mot kusten. En annalkande storm fick oss att omvärdera söndagen. Det är inte alla dagar som går som planerat. Men det finns alltid något annat kul som hägrar - som en god middag på lantcaféet i Tjörnarp till exempel. Där åt jag mitt livs första langos med het chili under en vidunderlig blå himmel med hundratals tranor som trumpetade tack och adjö för året som gått.  -Vi ses igen med vårens ankomst!

 

Tranorna hälsar och tackar för i år.

Jag brukar skriva hur mycket jag gillar att betrakta naturen och kulturen ensam, men inget slår en delad upplevelse, såklart. Att minnas händelser ihop med någon berikar på så många olika sätt bilden, för man ser litet olika, förklarar på skilda vis, och på så vis växer upplevelsen till en större sak. Detta är en självklarhet förstås, men inte så enkel. Till stor del handlar det om att vilja och våga gå utanför sin bekvämlighetszon. Jag kan nästan inget om naturen men litet mer om kulturen, och lär mig genom att se likheter och skillnader mellan de olika fälten. I den tvärvetenskapliga gråzonen växer mitt självförtroende och det är inte lika pinsamt att säga fel saker när jag är med expertis inom ett område som jag inte behärskar. Dels bjuder jag gärna på mina dumheter, men framför allt kan jag se en markant skillnad på hur kultur och natursfären betraktar sina adepter. Det kan såklart hänga samman med att jag är drillad av toppskiktet i en ultratuff Stockholmsmiljö, där ett misstag eller felsägelse kunde avgöra framtiden. Världen är väldigt liten uppe på toppen, iskall och grym är den med. Nu har jag hittat en skyddad plats från snålblåsten, bland örterna och de vildvuxna buskarna, torpgrunderna och stengärdena ska jag försöka klamra mig fast ett tag till. 

 

Där som lingontuvorna står täta

 

(Red: jag kan inte fatta att jag upprepade gånger skrivit pilgrimsfalk när jag menar tornfalk. Såklart. Det är tröttheten. Jag är så förlamande trött men skjuter det åt sidan. Skyller på allt som är möjligt. Säkert är i alla fall att jag är helt obildbar. Skit.)

Jag läser Det skånska kulturlandskapet, en reviderad upplaga från 2002 av Emanuelsson, Bergendorff, Billqvist, Carlsson och Lewan och Naturskyddsföreningen i Skåne.