Jag blev så glad av att lyssna på Meny på P1 under brödbaket idag. Avsnittet handlade om Not so White Guide, en alternativ guide till ställen som håller hög kvalitet men inte har råd med huvudgatornas hyror. Smågator, gränder och bakgator i städerna finns förstås också med, men framför allt handlar guiden om att våga sig ut mot de mer bortglömda platserna en bit utanför städerna, som industriområden, matvagnarna och de sjaviga hålen i väggen. Ett kvalitetsbevis är att företaget kan leva kvar trots den slitna och fula inredningen. På småställen bortom flashiga gatan finns ofta de godaste och mest innovativa matupplevelserna, och här kan du äta sådant som du aldrig hade hittat utom kanske i en liten koreansk by eller på en syriansk bakgata. Peruanska kryddbutiker, kinesiska soppkök och afrikanska brödbutiker, de finns bara du öppnar näsan och frågar runt. Den bästa guiden är att fråga på ett ställe där du blivit belåten, de har alltid det bästa och godaste tipset.
Nyfikenheten är viktig, jag avundas min dotter som kan utnyttja egenskapen. Hon sätter sig gärna på en buss eller trammen och låter sig föras till nya platser där hon aldrig har satt sin fot förut, äter lunch och pratar med människor, bekantar sig med staden så som den har vuxit fram över tid. Precis så lärde jag känna Paris, när den skrala huskassan gjorde att jag fick leta efter ställen som inte lockade med ytlig flärd eller falsk marknadsföring och fick istället möta indisk mat, de små baklavabagerierna och syrade baguetter. Under tågresorna ut i Europa sökte jag mig till de billigaste platserna och på så vis lärde jag känna städernas utkanter och blev alltid mätt och glad. Det bästa matstället under förra året var en grekisk matvagn på industriområdet i Höör, där ett äkta par kunde framställa den smakrikaste middagen på en pytteliten yta. Vi pratar alltid om matminnen, litet om samhället eller framtidsdrömmar när jag är där, och helhetsupplevelsen är kanon. Trevligt, gott och ärligt, och dessutom billigare än en slafsig hamburgare från en skamlös matkedja. Hålet i väggen intill arbetsplatsen i Malmö hade stadens bästa lunch för 25 spänn, mat som jag sedan kunde ta med till en parkbänk och njuta av i solen, och ändå ha tid över för en promenad innan det blev dags för arbetet med kunderna och datorn. Och första pizzerian i hemorten, vilken upplevelse det var att kunna ta cykeln till E4 och träffas över en bit mat. På den tiden var pizzan exotisk, fantastiskt kryddad med kärlek som smakade grekisk oregano. Bättre oregano finns inte.
Jag ser fram emot många sådana upplevelser.
Ett annat program som jag brukar lyssna på är Ring P1, anledningen är helt enkelt att jag vill höra folkets röster och hur de blir modererade. Idag ringde en man in och varnade för en sak som jag fullständigt håller med om. Om vi inte betalar demokratins pris, och inte låter SD ta plats i riksdagen, så kommer de att spöka på sina egna mediasidor, trolla på andra, och få det att låta som att de inte släpptes in, så sa han. Låt partitoppen ta ansvar för det de säger, sa han. Låt trollen se solen, säger jag. Den risken är det pris vi väljare får betala för våra röster i ett demokratiskt system. Gå inte i fällan utan ge dem chansen att motbevisa sin oskuld istället. Gör vi inte det, kommer de att växa sig så stora att vi plötsligt står utan chans till framtida demokratiska folkval.
E.S.T. - Seven Days Of Falling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar