 |
| River Claure: Warawar wawa |
Jag beslutar mig på en kvart, sätter på mig en blus och ett par rena jeans. I väskan ligger min nya kikare och mobilkameran. Vägen till Landskrona är välkänd sedan året jag pendlade här och jag vet var jag kan stanna för att kontrollera vad det är jag ser längs vägen. I kikarsiktet blir allt plötsligt så närvarande, även småfåglarna känns stora och inte alls lika bräckliga som de blir med blotta ögonen. Det är något med utsnittet, allt omkring suddas bort, som ett kvisthål i planket. Kikaren ramar in och fokuserar, detaljer framträder, ett öga, en blick, en melerad fjäderskrud, tandade vingpennor, färgade ben och näbbar... nu ställs jag inför ytterligare frågor och världen både vidgar sig och djupnar. Tätt över de mjuka kullarna tumlar det en mycket liten och snabb rovfågel på spetsiga vingar och smal stjärt. Jag stannar bilen och fiskar upp kikaren, får se när en stenfalk jagar en gnagare. Skickligt manövrerar hon över böljorna i landskapet och de knivraka skären efter harven innan hon försvinner bakom en höjd. På mindre än en minut kan just detta bli ett spår som stannar kvar för resten av livet. Det första egna mötet, den första egna upplevelsen av något som jag aldrig har sett på egen hand förut. Mitt bildminne är litet rikare och jag kör vidare med intrycket.
 |
| River Claure: Warawar wawa |
Efter två års avbrott var det äntligen dags igen. Jag har aldrig blivit besviken och det blev jag inte heller, men det var ändå något som kändes annorlunda i år. Fattigare, möjligen. Det finns säkert en rimlig och praktisk förklaring till att utskrifterna och papperskvaliteten var undermålig, och till varför informationsmaterialet och skyltarna saknades på flera platser, eller varför utställningarna i de stora och svårhängda kasernerna kändes ovanligt osammanhängande. Tyvärr kan helheten och ännu värre, även verken och konstnärerna, ta skada av det första intrycket. Konstbranschen har lidit svårt efter pandemin, liksom museibranschen, som har fått se så många duktiga och underbetalda yrkesarbetare försvinna till andra, mer välavlönade yrken (får man ju hoppas i alla fall.) För sanningen är den, att många kulturutövare har varit nödda att omskola sig, nedskärningarna på personal under pandemiåren har hållit i sig och eskalerat. Allt snävare budget och besparingsåtgärder har sett till att såväl museer som konstutställningar går på knäna och många måste nu lägga ner sina verksamheter och sälja ut samlingarna. Utan kunnig personal eller passande lokaler återstår därför abrovinkler, som kasst utställningsmaterial och glömda skyltar, och med tanke på detta är det faktiskt än mer berömvärt att utställningen blivit av, alls. Kulturbranschen har Sveriges mest hängivna personal, de ger allt för saken och klagar aldrig. Det är förskräckligt att något så viktigt faller i händerna på besparingspolitiker som avvecklar och utmålar fri konst som kostsamt och slösaktigt. Vad värre är, är när konst och kultur måste vara i samhällsnyttans tjänst, och enbart måste gå politiska och ekonomiska syften. Då är vi inte långt från fascismens reglemente som avgör konstens existensberättigande. God smak är bara en knähund i ledband. God konst spränger barriärer.
 |
| Haley Morris-Cafiero, The disobedient body |
Konst och barn är sanningssägare, sa H.C Andersen. Så snart konsten går på ofria vägar är det ett bevis för att demokratin är på väg utför. Där konsten har utmålats som ett skräckexempel har samhället varit ett skräckkabinett, och där konst och kultur har skiljts åt, där har även huvuden rullat. Så låt mig vara uppriktig: en fri konst är det ultimata beviset för ett gott samhälle. Där som konsten får tala fritt, där lever friheten och toleransen.
 |
| Anita Khemka, Imran B Kokiloo, I hope they serve beer in hell |
I Sverige lever vi ett öppet samhälle, än kan vi konsumera och producera konst som skaver och som får oss att tänka efter och känna igen, trots att vi till ytan lever olika liv. Konstens enande funktion är en viktig orsak till varför makthavare censurerar och stryper konstnärers uttrycksmöjligheter. Om Mayas slöja skulle falla och skillnaderna visar sig vara ett påfund - hur skulle makten då kunna försvara sin position? Eftersom en hierarkisk värld utgår från skillnader, är avståndet mellan främst ekonomiska möjligheter det enda som rättfärdigar makten i en konservativ föreställningsvärld. Enkla och schematiska världsbilder har länge befästs av spelindustrin, när barn på 70-talet lekte med klossar och unisexfärgat lego spelade dagens regering med (N)intendo. Plattformsspelen grundar sig på samma idé som scientologin och bygger på strikt nyplatonism, en ideologi som binder kroppen vid en enda önskan; att genom ett högre uppdrag slippa tänka, ta ansvar, och i förlängningen avsvära sig den egna viljan. Denna tankedröm ser på människan som ett redskap för ett högre väl, som i sin extrema form låter henne gå med sträckt arm in i en mörk säck. Det högre uppdraget - befriat från insyn och begreppsliga band - kan likt en osynlig gudomlighet alltid skifta form och går alltid fri från misstankar om mänskliga svagheter. Skrupulösa människor finns - och ämnet har varit en favorituppgift hos konstnärer sedan samhället såg sin första form.
Individuation kallade bl.a Schopenhauer förmågan att se bortom detaljerna och se helheten, men för att göra detta måste vi vara pålästa. När han skrev om Mayas slöja såg han tiden färgad av orosmoment och Kantianska föreställningar som reducerade tankens kraft till ett redskap för rationella beslut. Sedan dess har splittringen mellan kropp och själ förstärkts. Uppdelningen syns i arbetsmiljön, och den politiska scenen som har påverkats av åtgärdspaket i form av ekonomiska insatser istället för underhåll av kärnverksamheterna. Den syns i hur människans kropp har reducerats till ett utbytbart element och i hur den formas enligt snävt uppdiktade ideal. Det är synligt i hur konst och kultur ses som skilda enheter, och hur konstnärer fängslas eller avkrävs personligt ansvar enligt andra, lika uppdiktade men onåbara regler. Ett fåtal rörelser har gått emot denna utveckling, några kommer att se åtstramningar, andra skall se en orsak till ny dikt och form. Vi vet inte i vilken riktning framtidens historiker kommer att se på det vi kallar samtiden, men en sak är säker: Ingen kan fängsla en tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar