Att få se horisonten med det glittrande, glimmande havet, dra in och fylla lungorna med fuktig havslukt, och känna värmen dallra över ett vidsträckt landskap där storspoven hörs ropa på håll och sädesärlor och stenskvättor söker mat intill fåren. Jag noterar hur en vadare lyfter längst ute på sydspetsen och att två människogestalter materialiserar sig i eftermiddagssolens gyllene skimmer... En av dem är lång och gänglig, den andre är kortare med svartbrun kalufs och ett omisskännligt rörelsemönster. Den figuren är omöjlig att missta sig på. Strax innan de viker av bakom en av ludorna för att gå in på forskningsstationens avgränsade trädgård kan jag se att min tösabit bär två korgar i sina sträckta armar och att hon har benen nedstuckna i blekgröna vadarstövlar i samma färg som omgivningen. Jag rundar Långe Jan och ställer mig på muren i skuggan bakom caféet och flaxar med armarna. Hon ser mig, och jag ser på henne, hur lycklig hon är. Jag drar in den salta luften i en djup suck, skriver sedan på ett meddelande att hon får arbeta färdigt och att jag tar den sista turen upp på fyren.
Där uppe är vinden, havet, solen och dofterna mina, så som människor i alla tider måste ha känt när de stått vid världens ände; bak ryggen ligger allt kärt och känt och framför väntar äventyret, allt det där som måste utforskas och upptäckas. Tösen har en timma på sig innan fler burar ska tömmas och fåglar märkas, hon har varit ute sedan fyra i morse men det finns inte ett spår av trötthet i blicken när vi möts. Vi ser på varandra och på en ung sparvhökshona som jagar en ljungpipare över syduddens spets, kanske är det samma hona som hon fick lov att ringmärka igår, och som fått hennes vingar att lyfta. Så pratar vi litet, kramas och vandrar runt fyren. Kollegorna på stationen kommer från olika länder, alla är mycket skickliga och unga och några av dem har redan gjort upp planer för kommande sommar. Kanske att även jag tar en tur till Ammarnäs igen för att hälsa på och utforska. En plan, sådant är viktigt att ha under vinterhalvåret.
På vägen tillbaka över Schäferiängarna bestämmer jag mig. Redan vid första stoppet efter Naturbokhandeln dagen därpå får jag se mitt livs första sjöorresträck; tjugo unga individer i karaktäristisk formation med en tät klunga i fronten - precis så som jag har fått det beskrivet av tösen. Det är som att de sände ett tack från mig när jag följer dem i kikaren ända tills de försvinner bortom synfältet i riktning mot södra udden. Ett år ligger bakom, nu blir det ögonens tur att få leka igen, tänker jag och känner mig så rik som en människa någonsin kan känna sig.
Tina Turner - River Deep, Mountain High
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar