Det blev en lugn midsommarafton hos Å och några av hennes familjemedlemmar, vädret höll sig så pass väl att vi kunde sitta utomhus i tältet och vi drog oss inte in i villan förrän midsommardagen knackade på. Med känslan kvar i knäna från systerns piggelindrink cyklade jag sen hem via Wessmantorp. Det duggade lätt och mörkret låg tätt som under en filt. Strax innan avtagsvägen mot Kättaryd hördes ett klagande läte från ån, möjligen att det var en uggleunge, någon större fågel var det bestämt.
Vid Ängaröd sluts himlen under väldiga trädkronor och mörkret blir kompaktare här oavsett väder eller tidpunkt. Med ögonen fästa vid en punkt i fjärran för att se kurvorna och beräkna väggroparna, susade jag på rätt bra i både uppför- och nedförsbackarna. Det disiga månljuset gav den gamla välkända vägen ett sken som verkade komma underifrån, och fick kurvorna att gäckande dyka upp och bete sig som om de levde. På en lång självlysande orm och omsluten av ett mjukt dis av doftande hägg, bars jag således genom natten. En trygg känsla av att höra hemma, ändå inte alldeles utan mystiska, oväntade inslag och på många små vis kongenialt för någon som har valt att leva torpliv.
Under midsommardagen startade jag upp årets sommarlovsprojekt, mina fönster ska få en behövlig avskrapning och ny färg. Vädret är varken för kallt eller varmt, för blött eller torrt. Det är perfekt.
Bob Dylan - Sad-Eyed Lady of The Lowlands
Peps, tack för musiken och glädjen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar