Honorar

Med illustrationer av Mattias Bäcklin som ställde ut i konsthallen efter min enträgna informationskampanj

 I det senaste numret av 20-tal som handlar om dumhet skriver Göran Greider om dumhet som förutsättning för att journalisten skall kunna ställa dumma frågor om obekväma sanningar. Greider beskriver en litterär frihet som har funnits till sedan samhällena formades till demokratier och beskrivits av författare, diktare och filosofer ofta med humorn som vapen. Utan påpekanden om kejsarens nakenhet, vad vore vårt samhälle då, undrar även Madeleine Grive i samma nummer. Lars-Erik Hjertström Lappalainen varnar just om bristen på ansvar som kommit med en slags insitutionaliserad och politiserad dumhet, och som tycks kunna glida igenom alla skyddsvallar som "mänskligt". Ekonomiskt ansvar, politisk skyldighet, sådant som påverkar samhällets individer kan enligt Lappalainen idag kollras bort med rökridåer, och det fungerar. Han tar ett förslag: 

Ulf Kristersson hade på ett helt hårresande sätt sålt ut välfärdsinstitutioner. Ett exempel bland massor: två kommunala hemtjänster, som hade gått med 2,7 miljoners överskott året innan, sålde han för 69 500. 2013 blev det en fråga som togs upp i riksdagen: hur kunde Kristerssons förfarande vara annat än olagligt? Det var då Beatrice Ask tog till orda: "Det är inte olagligt att vara korkad eller att göra dåliga affärer eller att ha dåligt omdöme".

Dumhet försvaras med dumhet, och genom att paketeras i ledande påståenden avleder Ask frågan om fiffel och straffbarhet till en banal fråga om dumhet som friande faktor. Här borde Kristerssons politiska karriär vara över, för man kan väl ändå inte ha en korkad person på en förtroendepost... 2017 valdes Kristersson till partiledare, enligt Hallandsmoderaterna hade han "bäst förutsättningar att leda Moderaterna till valseger år 2018". Det är ganska oerhört, menar Lappalainen, och japp, jag kan bara hålla med. 

Den institutionaliserade dumheten slår igenom på bred front, den fullkomligt sprider sig och olika identiteter av dumhet formas. Allt från politisk korrekthet, extremhögern, yttrandefrihetskämpar, administratörssamhället osv... den sortens glidarmentalitet som har slagit igenom får även förklara varför jag för första gången även funderar på att avsluta mitt ideella arbete som jury på konsthallen. Sedan två år har både ordföranden i konstföreningen och kommunens kulturutvecklare bytts ut, och den anarkiska frihet som tidigare rådde under mötena och som vitaliserade dessa har gått förlorad. I en agendalös flummighet utan minnesanteckningar eller mötesprotokoll har beslut tagits utanför rummet eftersom bevis har saknats. Försvaret: - jag vet att jag är slarvig där (och att det är på mitt ansvar att vara sekreterare), men när jag kommer tillbaka från semestern ska vi ändra på det. Under senaste mötet informerade kommunens kulturutvecklare oss mellan raderna av ojanden och hemskheter som pågår i korridorerna, att vi inte behöver tänka på fler möten på ett tag (två -tre år) eftersom vi redan hade tagit beslut om en turordning, och för att Coronapausen har gjort att vi nu har reserver att tillgå... och mellan suckarna dryftades det helt lätt, och i förbigående, att körersättningen även i fortsättningen kommer att utgå. -Vadfalls? När beslutades det om att den enda honorar vi får skulle utgå för det första, och varför? Och vem hade tänkt att ta ansvar för alla de konstnärer som efter så många tunga år kanske bytt yrke, sålt sina alster i ansökningen, om de ens lever? Är det inte en konsthalls uppgift att hålla kulturen vid liv, d.v.s. se till att konstnärer vars enda livhank efter coronan kan vara våra konsthallar, får en chans till upprättelse efter en sådan lång och påtvingad paus. Det är inte bara bedrövligt, det är skamligt och det borde vara olagligt att bromsa ansökningarna under så lång tid. Jag hänvisade till Melodifestivalen som prejudikat, och menade att om de kan ta om ett års uttag, då kan vi det med. Inga anteckningar togs, mötet avslutades. Glad sommar, nu går jag på semester och svarar inte på mail. Som ett vändande svar på min fråga till gruppen om både ersättning och minnesanteckningar blandas i mailsvaret från konstföreningens ordförande ansvarsfrihet med ansvarsfrihet. Jag blir således av en ledamot genast erbjuden att låta min stol gå över till någon annan som "tycker att det är roligt att vara med i gruppen". Trevlig sommar. Ridå. 

Om jag ger upp? Aldrig, någon ska ha modet och dumheten att hålla i nålen för att skapa pyspunka i ett övertryckt däck. Konst fungerar så, och jag är dess ödmjuke slav. 

Demokrati kan du inte ta på dig som en skjorta eller offerkofta, utan handlar om att ta ansvar och fördela ansvaret, likvärdigt. Har du inte förstått det, då sitter du på fel stol. Att inte se konstnärernas behov av en konsthall, eller konsthallens behov av en tidsenlig och adekvat konstyttring, det är både bedrövligt, skamligt och dumt. Korkat, men inte olagligt, för att travestera 000 Ask. 

 

Nä, det är då för väl att jag har min trädgård att luta mig tillbaka till. Igår kväll skolades ett gäng sädesärlor in i vuxenlivet under en oroad förälders uppsikt, och i morse var det kråkornas tur. Gärdsmygen sjunger av hjärtats lust, duvan purrar förälskad, hönsen beter sig galet, schersminen och flädern doftar och livet här på landet är så skönt och avlägset från allt dumt man bara kan föreställa sig, och plötsligt ter sig livet normalt igen. 

här ter sig allt galet fullkomligt normalt, och allt normalt fullständigt galet

 

 

Odin - Odin (full album)

Jag läser: 20-tal #3 maj 2021: Dumhet, av Lars-Erik Hjertström Lappalainen, Göran Greider, Iris Smeds, Susanna Alakoski, Laila Vianden, Anna Axfors, Björn Kohlström, Kristoffer Leandoer, Vida Lavén - och En vacker dag, av Tomas Bannerhed.