L+

 Tänk att det nu går att sitta ute och läsa till halv tio, eller mer. Jag drunknar för tillfället i Montaignes ord och måste ta tankepauser, inte för att han är duktig och präktig utan för att han är så grymt ärlig mot sig själv. Det finns inte många jag har mött som kan mäta sig med den typen av självrannsakan, om jag tänker efter litet är det kanske bara en person som har varit nära den kvaliteten. Montaigne radar upp sina egna fel och brister och som läsare skådar jag in i en människa som jag önskar att jag vore mer av själv; öppen, ärlig och inte minst strikt i begränsningen mot andra. Vid tidpunkten för då han skriver den tredje boken är han ungefär i samma ålder som jag är nu, men kallar sig själv åldrad. Ålderdom är ett privilegium om man är frisk och kan klara sig utan hjälp, det är till stor del på grund av dagens välfärdssamhälle som samtidens människor kan läsa en 1500-talsmans tankar med så stor behållning. Montaigne var privilegierad och bildad, med ett hov och en stab som stod för mat, värme och förplägnad, och med hjälp av underhållet från ett arv gick det att leva gott utan direkt oro för köld, hunger och väta och tid över för tankar och skriverier. 

 

 Jag har återgått till det gamla arbetsschemat med intervjuer och nedslag i byar och lantliga miljöer igen, och det känns skönt att inse att jag vid det här laget har skaffat mig en del rutin. I takt med att landet öppnar upp igen efter coronan kommer även mina göromål få ändras, men tills dess ska jag bara njuta av att få syssla med sådant jag gillar. Det finns förstås ett par orosmoment, som en krånglande bil och ökade omkostnader, men idag åt jag årets första hemodlade lunch, och med litet tur kanske jag kan få snika till mig några grönsakslådor från sambruket. Det ska nog gå. 

Om några dagar kommer tösabiten hem en kort sejour, sen far hon vidare för att fira midsommar uppe bland vännerna i Dalsland som vanligt. På två veckor har två dödsfall drabbat vår utökade familj och vi får därmed se hur sommaren blir. Man får liksom ta en dag i taget, inget är självklart längre när man har uppnått en aktad ålder av 50+. Vi skrattade litet gott åt eländet igår, när jag var hemma hos Å en stund och lånade duschen. Tydligen säljs nybörjarkurser i datakunskap till "dig som är över femtio". Man kan ju undra hur många ungdomar i min ålder som nappar på den kursen. Nä, om jag vore Montaigne skulle jag varken ta det som en skymf eller bry mig nämnvärt, förmodligen hade han skrattat lika gott åt det som vi gjorde, när vi kom på, att när våra farmödrar hade hörapparat, hårdpermanent, styvstärkt storblommig förklädesklänning, yllekappa, hatt och tantväska, var de lika gamla som vi är nu. Ack du käre tid! Det är hög tid att lära sig knyppla. 

 

Kärleken grundas enbart på njutningen och är verkligen mer eggande, livlig och intensiv; en njutning som förstärks av svårigheterna. Den måste stinga och svida. Saknas pilar och eld är det inte kärlek.

 

Att läsa en bok är en matt och svag verksamhet som aldrig värmer upp en, medan samtalet däremot lär en något och samtidigt övar upp tankeförmågan. Samtalar jag med ett starkt huvud och en hård kämpe sporrar han mig hårt, hugger in på mig till höger och vänster, hans idéer sätter fart på mina. Rivaliteten, ärelystnaden och kampen driver och lyfter mig över mig själv Att vara överens i ett samtal är dödtråkigt.

 

 Genom sin rädsla att bli bedragna har många människor lärt andra att bli bedragare, och med sin misstänksamhet har de gett andra rätt att begå brott.

 

        För att falla behövs ingen konst: slutet kommer av sig själv när ett arbete är klart.

 

Michel de Montaigne

Slowgold - Inte här