Några riktigt heta dagar med toppar på 32° i skuggan är förbi, nu när klockan har blivit över nio går det äntligen att sitta på det vackra söderläget igen. Jag har tagit på mig en sval hellång bomullsyukata mot myggen, och sitter i korgstolen med ett glas vatten bredvid och lyssnar på kvällsfåglarna. Koltrastens melankoliska djupkoloratur varvas med taltrastens jovialiska melodier, jag tror att han har bott granne med en sommargylling någon gång i det förflutna, för ibland hörs en liten märklig knorr som får mig att heja till litet extra, tonerna förflyttar mina sinnen till ett tropiskt klimat och dämpar tungsinnet så som annars bara näktergalen och kärrsångaren klarar av. Fungerar inte känsla, så tar han i med en busvissling! Det gäller att fånga uppmärksamheten, och taltrasten lyckas varje gång.
Trädgårdssångarens litet galna virrvarr hörs från bäcken, det upptrissade, envisa kvittret tvinnas ihop med svarthättans och rödstjärtens melodislingor, och från hasseln punkteras denna täta ljudbarriär av gärdsmygens avslutande trumvirvel. Mitt i allt detta utmärker sig ändå trädlärkans fallande flöjt, dessa toner som har följt mig under våren och sommaren och som jag har förälskat mig i. Drömmen om symbiosen, det omöjliga uppgåendet i något annat, var kom den ifrån? ungefär så skriver Tomas Bannerhed och orden träffar mig, liksom på så många andra ställen i boken, som ett spjut i hjärtat. Trädlärkan sitter nu uppe bland alarna och delar frimodigt med sig av sina vemodiga melodier och jag önskar ofta att om jag inte varit så lat och kunde tala i musiktermer skulle jag fånga exakt vad det är jag hör, men vet att det är det flyktiga, tillfälliga som gör upplevelsen så vidunderligt skön. Det är som att gå på konsert, känslan känns nu, repertoaren är unik för stunden, och även om den spelades in skulle den ändå aldrig gå att dubblera. Extas och utplåning, det enda jag vill.
Från de nya dammarna kommer plötsligt trumpetstötar, det är tranorna som anmäler sommarkvällens ankomst på sitt urtida vis. Kanske att värmen har påverkat dem också, och att de, liksom jag, tycker att den annalkande svalkan känns skön. I den täta solitärboken sitter det en svarthätta som drillar sina komplicerade melodier, mellan slingorna ropar en hackspett. Ljuden tunnas ut i kapp med att skymningen sänker sig, vi är i midsommarnattens klimax, då mörkret är som kortast och viljan hetast. De spelande trastarna har gett sig av och hörs nu på avstånd. I trädgården vaknar en ringduva, så en till, Kom nu då, nån gång... Från Svältebacken gal en gök medan fasanen tutar hest från fälten söderöver. Plötsligt splittras stillheten av en gärdsmygs skarpa drill, han väcker en koltrast som börjar om, och nu sjunger, sjunger och sjunger de som om det inte funnes en morgondag och ljuset aldrig toge slut.
Morkullans knorr och knisp; som alltid lika punktlig och exakt klockan kvartitio. Tvärs över tomten flyger han, litet vingligt på vassa vingar och låter sitt knorr och knisp försvinna mot öster för att återkomma igen om 15 minuter. Det är något speciellt med blandningen av slarver och perfektion, oemotståndligt och lätt att förstå sig på. Snart är bara myggen och koltrasten kvar, han sitter uppe i grantoppen och låter höra ett par korthuggna strofer. Göken hejar på. Om några timmar är det kärrsångarens tur, och eftersom det är måndag i morgon och jag har ställt klockan på ringning så kommer jag att ligga uppe och vaka hela natten. Det är litet av en sommaröverenskommelse vi har, kärrsångaren och jag.
Jan Johansson - Berg-Kirstis polska
Jag har läst En vacker dag av Tomas Bannerhed, illustrerad med teckningar av Mattias Bäcklin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar