Sweet freedom

 

Det är mycket funderande nu, och som så ofta kommer jag efter en stunds vändande och vridande på läget att allt är rätt bra, trots allt. Det tar alltid en stund att vänja sig vid förändringar i livet. Kanske att det är så enkelt att man med tiden verkligen, och då menar jag verkligen har förstått att saker måste ta tid för att bli riktigt bra. Att anpassa sig till rådande situation är inte bara en lösning på ett tillfälligt problem, utan också en urdarwinistisk definition av intelligens, och anpassning behöver inte betyda att man underkuvar sig en given ordning, utan det kan även vara motsatsen. Att acceptera saker som de är, ta en sak i sänder, och låta sig vara ledsen för att kunna gå vidare är viktiga steg i processen som gör oss till mänskliga individer. Hade vi enbart litat blint på den rådande politiska och ekonomiska ordningen, som underkuvar mänskliga svagheter och enbart gynnar vinnarmentalitet och konkurrenskraft, då hade vi inte haft någon kultursfär alls. Och utan kultur, vad har vi då att sträva efter.

Ja, tänker jag, kanske det t.o.m. är så att kulturen och jag som människa vinner på att behöva stå på egna ben igen, viss kultur vinner definitivt på det. Att stå ansvarig för en mecenat och uppdragsgivare, eller kanske ännu värre - att behöva ha människors utveckling och välmående på sitt odelade ansvar - kväver den skapande gnistan. Under romantikens sturm und drang föddes och frodades flera individer som än idag ses som kulturens friaste fanbärare, och kanske är det just för att deras generation hade fått se riktigt nära på elände och fattigdom, som fantasin fick vingar. Jag vet att jag nu balanserar på en slak lina, för jag menar inte att vi alla ska bli frisinnade liberaler och klara oss bäst vi kan - litet tvärtom menar jag att friheten ska leva under beskydd av en förstående stat. Precis som en god uppfostran ser ut, så ska frihet utvecklas under ansvar och med ett skyddande nät. 

Ganska självklara saker, egentligen. Så ändå inte, tycks det.

Budgie - Living On Your Own

 

Jag läser nu Samlade verk, av Lydia Sandberg 

och Mott, av Jörgen Lind

 

novembermonolog

Nu känns mörkret ändå in i märgen, och sedan hagelkornen försvann finns det inte mycket vinterglamour kvar. Till och med hönorna är ovanligt svårtflörtade om morgnarna, inte ens havret tycks locka och då är det illa. Sådana dagar sägs det vara tillåtet att stanna inomhus och göra inomhussaker, men på ett personligt plan vet jag att en dag utan utevistelse är en bortslösad dag. Jag är så fruktansvärt trött på allt, verkligen utled. Så vad göra? man kan elda, sätta på en tvätt, laga medeltidsgryta på rotsaker och köttben, sätta ett brödbak, elda, hänga tvätt, elda, läsa ut en bok, elda, och så hinna gå ut en runda innan mörkret kryper på. Ett favoritställe är en liten sumpskog som ligger alldeles i närheten och som går att nå på litet olika vis. Idag gick jag via grannen H:s ägor som nyligen har blivit illa sargade av avverkning. Hennes tre barn vill inte ärva, så de tar ut vad som går och planerar att sälja marken till våren... Eftersom dagen ändå var mörk så kunde det kvitta, jag blundade faktiskt ibland för att slippa se det värsta, precis så som jag gör när jag går förbi upplaget för fiberkabelläggarna - det som var en fårhage för fem år sedan. Folk tror att det är ett industriområde när de kör förbi, det är förfärligt fult. Jag är känslig för sådant som många andra inte reagerar på och är väl litet underlig. En särling.

Sumpskogen gav litet andrum i alla fall, där såg jag några älgskitar, mogna tranbär och blommande kochenillav, men inga fåglar hördes direkt. Det var inte förrän jag kom ut på ett av hyggena som småfåglarna verkade litet upplivade. Blåmes, stjärtmes, entita, talgoxe, nötskrika och koltrast. Man måste kanske ge saken litet tid och sätta sina egna preferenser i relation till den större bilden. Försöka se saker litet positivt. Hyggen är förvisso fula men efter några år växer det upp örter och sly som många djur och fåglar gillar. Fast jag kan ändå inte låta bli att tänka att det är allt mer livskraftiga arter som gynnas, och de rara små skogsfåglarna försvinner utan att någon ens märker det. Mängden fåglar är kanske konstant, frågan är hur det ligger till med mångfalden när skogen och fälten blir alltmer likriktade. Jo, just nu är mitt glas halvtomt. Inte mycket bevänt med optimisten alltså. Måtte april komma snart, med ljumma vindar och drömmar om en grönskande sommaräng, men tills dess tar jag min tillflykt i böckerna. 

Jag läser nu: Flickornas handbok i jakt och fiske, av Melissa Bank

Bucephala clangula

 

 

Så kom vintern plötsligt med storm och hagelbyar och som i ett trollslag blev stigarna och legorna som förut hade varit väl dolda för våra blickar skamlöst synliga. Nere vid ån blottar träden sina rötter och marken som nyss haft en täckande krinolin av nässlor och tistlar avslöjar nu gyttjespåren efter de skygga djur som brukar komma hit ner för att dricka sig mätta. En liten åkersork kilar förbi, jag känner en kryddig doft av krossade örter och vingljudet av en knipa som gömt sig under en gren. Dagens vackraste bilder kan jag aldrig fånga, för de tillhör redan en annan värld och en annan tid.

Journey In Satchidananda - Alice Coltrane

 

Buteo buteo

 

 

Första gången ute var i gryningen, andra gången gjorde jackan blöt, tredje gången var under blå skyar där ormvråkar kretsade över kvarnruinen. Högt, högt uppe i det blå, med sina vackra vita vingundersidor blottade, deklamerade de majestätiskt att från här uppe kan vi se allt som händer där nere. Vi kan se hur ni letar och att ni kämpar, och vi kan se hur ni mår. Det är för er skull som vi har så frapperande vingundersidor, för ni arma varelser ska också få något vettigt att titta på och vackert att längta efter. 

The Battle of Evermore - Led Zeppelin

 

jag läser igen: Sent i november av Tove Jansson

Sitta europaea

 

Stillhet. Inte ens nötväckan varnar längre, alla tycks upptagna med vinterförberedelserna. Talgoxen, blåmesen och koltrasten letar rester vid grillplatsen och högt ovanför ropar en korp efter svar. Duggregnet som driver fram i vinden bildar molnmassor och far i tunga sjok genom ravinen. Ljudlöst landar fukten på stammarna där droppar bygger upp skum i mossan. Dimma anrikas och samlas i hårbotten, rinner ner i nackens veck längs ryggraden, och nedåt, polerar alla veck och fåror. Även smörgåsen har blivit fuktig och med det heta kaffet förnims äntligen smakerna igen.

Gypsy - Morning Dew

 

Periparus ater

 

 

I det inre landskapet hör jag höstregnets hårda smatter mot de torra boklöven. Uppe på höjden vilar stenåldersben under mossiga stenbumlingar, och nere i dalen rostar vedspisen sönder medan kossorna stilla betraktar, idisslande, väntande. Nötväckor som hackar mossa på en gammal ek, en plötslig blixt från en svartmesnacke. Det är samma dofter, ljud och ljus sedan tusen år. Spåren i landskapet ritar vi på kartor och sänder ut i cyberrymden, och i härden brinner brasan. Evigheten är banal.

The Glorious Om Riff - Steve Hillage

 

kaffet

 

 

Du arbetar faktiskt halvtid, glöm inte det, sa chefen och spände ögonen i kollegan med de spända axlarna uppe vid öronen. Så återgick de till kaffet, och den obegripligt inkompetenta texten om kvalitessäkring löste upp sig som en vårgrön haschdimma och fick den medhavda lunchen på sopprötter att framstå som ett under av raffinemang. Alla hoppades de att kontorets kaffelager skulle hålla tiden ut.

Euphoria - The Hubschrauber

 

Aegithalos caudatus

Att inte du skulle göra en människa glad? vad är det för befängd idé, den ska du genast slå ur hågen, försäkrade korparna medan de dansade ringdans och skrattade så att solen sprack upp i ett snabbt, men ändå uppriktigt, leende. Uppe på toppen av en slocknad vulkan välkomnade stjärtmesarna med allsångskonsert och just som hon passerade en liten lönn tändes alla små lyktor och det var så hon återfann stigen hem. 

 

Just Like Honey - The Jesus And Mary Chain

 

Dryocopus martius

 

Lodräta stammar av fuktstrimmig bok, likt tändstickssoldater i stram givakt uppe på krönet, bryts av en spillkråkas lodräta flykt med den vita näbben glimmande som en projektil, först framåt och sedan upp upp upp försvinner den lik en svart ande högt bland kronornas klösande händer. Där stannar ekorren upp för en arg kommentar, svansen yvig som en flaskborste och stint stirrande nötblick. Blåmesar och talgoxar, svartmesar och nötväckor vaktande, vakande. Trädfällen och rödhakemelodi, stenras och gärdsmygstrumvirvel. Och nere vid källan dröjer hennes parfym kvar, doften av mysk och mossa släpar sina slöjor över bäckravinen, snart är allt inlindat. 

 

Hasche - The Hanged Man

Corvus corax

 

 

När hon hade kommit ut från skogen och funderat färdigt på den slutliga lösningen hade allt plötsligt ändrats. De skarpa kontrasterna i svart och vitt med inslag av brunt hade nu blivit inlindade i det mjukaste gråblå dis, och inifrån dimmorna hördes det träaktiga skorret från korpen som ropade på en vän. Vännen svarade, att här hör du inte hemma, du får fortsätta leta. Så det gjorde hon, och hon letar än. 

 

 

Sagor från Saaris - Agusa

 

Pleased to meet you

 

Jag hade tänkt skriva om enkla fina saker, om alldagliga promenader och om den långa och mjuka hösten med fågelsång till långt in i november. Om små saker som bara händer utan att man egentligen reflekterar vidare över varför eller hur, och om tiden som bara går. Jag ville skriva om sådant som jag ofta tar för givet, för att det är så vanligt, för att det är livets svarta materia som kittar ihop händelserna som man trodde var så viktiga. Katter som spinner och hönor som purrar, och möten med människor på vägen hem i bilen och man rullar ner rutan och samtalar om vädret, och om sådant som snackas om i all hast på simhallen, sådana saker. Korta strofer bara, inget märkvärdigt alls. Men livet hann emellan. Jag hann aldrig.

I går hamnade en av tösens bästa vänner på akuten efter en våldsam krock med en personbil när hon var på väg hem från träningen. Mannen i den mötande bilen avled. Vännens tillstånd är kritiskt men stabilare efter ett dygn på neurologen i Lund. Jag tänker på hur fort livet växlar, på hur viktiga småsakerna är.

 

Enligt SCB är dödligheten i Sverige fortfarande normal för årstiden, ja t.o.m lägre. Statistiskt sett ökar nu aktiviteten i ekonomin. Växthusgaser minskar, vilket man tror kommer av minskade utsläpp från transportindustrin. 

Nej, jag är inte rädd för spöken. PCR-testerna, och allt som vill få mig att bli skraj för livet, däremot. Jag ska försöka att bli bättre på att skriva om vardagssaker, vad skadar det att försöka.

 

The Rolling Stones - Sympathy For The Devil

Need the info

 

Corona är en lurig jäkel, när tösen var här fick jag veta att hennes hyresvärd hade varit dålig och testats positiv för två veckor sedan, hon själv hade inte känt av något mer än trötthet och eftersom undervisningen sker på distans har hon kunnat fullfölja kurserna från sin rumskarantän. Hon är klok och har ett fönster öppet under natten, vädring och korsdrag är väldigt bra recept för att undvika flunsor. Förmodligen har flertalet av oss redan haft en dust av smittan utan att märka någon skillnad från de vanliga höstkrämporna. Trötthet, svettningar, koncentrationssvårigheter, förlorad smak och lukt och allmän håglöshet är sådant som alla lider av, i olika grad och mån. Vad värre är, tycker jag, är det sociala experiment som vi nu står inför och som kommer att få djupa konsekvenser för framtiden. 

Människan som kulturvarelse har förändrats under pandemier, hennes sätt att tackla sociala barriärer och rädslor har löpt parallellt med tekniska landvinningar. När pestepidemier och farsoter dragit över oss har emellanåt hela landsändor ställts utan folk, med följden att flera små jordbruk slogs ihop och skapade utrymme för reformer och ny teknik. Det vi brukar kalla utveckling, och som ofta beskrivs likt en rak linje, är egentligen en cirkel utan vare sig början eller slut. Drivkraften är överlevnad, och överleva gör vi genom samarbete. Mitt cirkelresonemang är simpelt, och börjar och sluter sig kring information.  Känslolivet förändras av isolering, det är ett känt fängelseknep och väldokumenterat i både fack- och skönlitteratur. Ett socialt liv kräver övning, precis som vilken färdighet som helst, och vem vill se en återgång till en tid när det luktade kroppsvätskor och avskräde och folk inte hade lärt sig att sätta korken i vissa kroppsöppningar.

Ja, a propos så har Staterna fått ett valresultat och tidernas kanske störste narcissist måste abdikera. Det kommer inte att bli lätt att ta över rodret i ett så djupt polariserat och ruinerat samhälle, och vem vet vad som sker när Trump startar upp ett eget mediebolag med ensamrätt över ord och bild. Hur som haver, vi har åtminstone en seger för miljön, och det mina vänner är en seger för framtiden. Utan www (wood wide webb) stannar inte bara vi i växten.

Throw Me a Frickin' Bone - Austin Powers

Coronabubblare

Aldrig att jag hade trott att jag skulle kunna bli så stukad av min egen styrka. Ensamhet är en subjektiv upplevelse och går inte att jämföra, ingen känsla går att ranka och det är inte meningen heller. 

Går smärta att mäta? Är den jämförbar?

Det har varit oerhört svårt att skriva på sistone och jag har fått tvinga mig att sätta ord pränt. Bara att lova mig själv att beskriva något jag vanligen behärskar har känts övermäktigt. I det förra inlägget förstörde jag den ursprungliga berättelsen genom att fila och lägga till fakta, och efter ett tag blev texten en skämd bulldeg som jäste över min förmåga. Skrivandet är en kamp mot egot, och jag skulle enkelt kunna radera skiten, men eftersom det vore som att ljuga för mig själv så låter jag stå för att kunna editera och fila. Bloggen är en värld som förlåter misstag, och dit jag kan återvända och förändra tills jag är nöjd, eller åtminstone orkar gå vidare. Jag skriver som mest när jag mår dåligt, och det är för min egen skull. När jag beslutade mig för att börja blogga var det efter en tid när jag hade gått igenom en smärtsam förlust av såväl personliga ägodelar som ett halvt liv, och den virtuella världen hoppades jag skulle bistå mig med en plats som inte skulle försvinna på samma vis. Att en dag kunna gå tillbaka och läsa mellan raderna, se sprickorna mellan orden och förstå och förlåta mig själv för mina brister, kräver att jag är mitt eget vittne. Vem annars. Jag är splittrad nu, men vet att det är övergående, hoppas gör jag alltid. F*n vad jag längtar efter en dag när jag får njuta av konst och kultur igen. Jag är svältfödd på saker jag är skapt för, och tänk om de sociala skillsen försvinner...

Coronatiden gör det svårt för oss introverta att ändra på dåliga vanor, den valda ensamheten blir lätt en oönskad isolering nu. En redan liten krets nära försvinner så lätt i valet av människor som kanske är lättare att nå och förstå. Som är roligare. Vem vill vara en börda... tänker man och påminns om försäkringsbolagets klausul om att sanering vid sent upptäckt död ingår i premien. Hur kan jag ha missat den texten tidigare? Men så kommer det plötsligt en älskad människa och knackar på bubblan, och mosstuvan vänds på ända och man kan kräla fram från under stenen och bli litet mänsklig igen.

Tid är den vackraste gåvan.

Uriah Heep - Lady In Black

Horisont

 

Vi människor gillar att göra väl. Det som kan ställa till det är om vi befinner oss i fel sammanhang. I små grupper ges utrymme för diskussion, humorn släpps lös och vi kan alla komma till tals på ett eller annat sätt. Talet är som bekant inte begränsat till bokstäver utan vi tolkar även ytterst små signaler som kroppsrörelser och blickar under ett samtal, och med ironi och värme känner vi igen en viss personjargong eller vitsar. Suckar och leenden uppfattas inte som elaka i ett rum där människor som kan lära känna varandra enas om utrymmet, och om det skulle uppstå missförstånd kan man lösa det i efterhand. Under pandemin har vi fått se hur viktigt det är att mötas, för det är genom att känna in varandra som vi når ända fram.

Problem löser vi bäst genom erfarenheter som vi får genom år av repetition och genom att tillsammans lösa och tackla problem. Jonna Bornemark beskriver att vår strävan efter kunskap, att göra rätt, bli glad, utföra ett dagsverke, utgår från att bemästra det okända som finns bortom ett tänkt mål eller horisont. Bilden av horisonten är viktig och illustrerar inslaget av det ovissa, en potential som finns i all forskning och kunskapsinhämtning. Hos den medeltide mystikern och lärde Cusanus filosofi beskrivs vägen till kunskap i två steg, Intellectus och Ratio. Båda krävs i lika mån och samverkar för att skapa kunskap om världen. Icke-vetandet, som han kallar Vadheter, är kunskapskällan som börjar med frågor. Med hjälp av Intellectus står vi i relation till icke-vetandet, och fungerar som en håv som fångar upp allt viktigt med hjälp av färdigheterna känslor, intryck, sinnen och förundran. Intellectus ligger till grund för den erfarenhet och magkänsla som vi använder professionellt. För att kunna bringa ordning bland alla frågor och sinnen krävs Ratio, alltså något som städar upp och sorterar i en värld i ständig rörelse. Ratio går att jämföra med dagens excelark och ideologier och får aldrig bli rigid eller fundamentalistisk. Med Intellectus lärda intuition och Ratios tyglade ordning känner vi in och mäter av i en ständig process.

 

Vi har nått fram till fönstret, klättrat ut, paddlat fram till ön, här möter oss en ny horisont, nya utmaningar som ställer nya krav. Det är här yrkesskickligheten kommer in, samarbetet och erfarenheten, kompassen som skyddar mot onödiga misstag. Sjuksköterskan vet hur en patient ska ligga för att minimera liggsår, hur greppet ska tas för att undvika skador och inge förtroende, och läraren, psykologen, värderingsmannen och polisen hanterar människor under olika former av stress och livskriser. Om en människa befinner sig inför helt okända horisonter måste hon omvärdera, då hjälper inte det inlärda och vana. En process som skulle ta ett par minuter för en erfaren person kan ta åtskilliga dagar, ja år, för en annan. I normala fall sker förändringen i livet successivt och du hinner anpassa dig innan du tar ett nytt kliv mot en ny horisont, sådant kan vara välkommet eftersom det ger kunskapskickar. Men när omvälvningen är brysk ter sig horisonten likt ett hinder. Du har kanske vaknat upp från en trauma, startat ett nytt jobb i en ny bransch, flyttat eller flytt, varit med om en naturkatastrof. Oavsett graden av livshotande allvar kan du befinna dig på en mental plats, vid ett stup eller en mur som hindrar dig från att komma vidare. Då är det dags att samla ihop en grupp individer som kan ge dig styrka och värme. Närhet, samtal, förtrolighet behövs för att återvända till en verklighet som så småningom går att relatera till igen.

Aristoteles och Cusanus betonar horisontens båda sidor, vetandet och icke-vetandet. Aristoteles undersöker kunskapsformerna hos det kroppsliga och det mentala, men tyvärr har hans tankar urvattnats och mycket har glömts medan annat har förstärkts. Detta är en vanlig historisk urvalsprocess, emellanåt måste vi därför återgå till de mer bortglömda originalskrifterna för att hämta in helheten, och förstå utvecklingen mot samtiden. I Aristoteles moralfilosofiska bok Den nikomachiska etiken [IV] beskriver han såväl teoretisk som praktisk kunskap. Med tiden har empirin och det kroppsligt praktiska Techne tonats ned och ersatts av en föreställning om att kunskapsteori enbart handlar om säkerställande av bevis. I begreppet Episteme (vetenskaplig kunskap) beskrivs en sanning som gäller för allt och alla, och den enskilda idén blev snart bortkopplad och kidnappades av rigida fundamentalister inom kunskapsteori som ansåg att luddigheter såsom empiri - och framför allt känslor, inte var något som hade med kunskap att göra. Inom humaniora, som redan såg sig hotad av en vulgärvetenskaplig norm som krävde evidens och säkerställande av fakta, ansågs empiri vara väldigt svårhanterligt. Idag har Episteme hög status, "evidensbaserade studier” är Aristoteles sanningsetik förvanskad till oigenkännlighet. Empiri har idag ersatts av randomiserade studier, främst inom naturvetenskapen, och utförs i laboratorielika miljöer för att öka trovärdigheten. Kunskap skall idag vara så generell som möjligt, och baseras på statistik - inte genom mänsklig kontakt som för med sig oönskad osäkerhet. ”Evidensbasering” innebär en önskan att kontrollera utfallet så att effekten blir exakt likadan, varje gång, för att därefter kunna fungera som detaljplan och norm främst vid politiska beslut. Fungerar sådär vid sociala studier som antimobbing... eftersom kraftiga förenklingar skapar blindhet för lokala skillnader.
Kravet att arbeta med evidensbaserade metoder leder till arbetssätt som inte stöds av evidensbaserad forskning, skriver Bornemark och även om det är en kul slutkläm så leder tanken till något som har färgat samhället väldigt svart. Det inhumana kravet på ständig effektivitet och målstyrning har gjort att vi känner oss alienerade, främmande och ovälkomna, och det är ur denna sörja som antidemokratiska rörelser tar sin näring. Människroppen i sin helhet måste åter få ta plats i samhällsapparaten.

Jag skrev för ett tag sedan att jag som humanist hade börjat tappa tron på mänskligheten, men jag överdriver såklart. Det är inte människan som är felet, i grunden är hon väldigt god, rolig, snäll och anpassningsbar. Jag skrev också i ett tidigare inlägg att det är i de stora grupperna som den lilla människans små goda egenskaper lätt kan korrumperas. Platon skrev om detta i Staten och nämnde då ett hanterbart antal människor på 300. Det är visat att i grupper där människans personliga egenskaper suddas ut, som hon söker - och ersätter mänskliga egenskaper med gruppen istället. Grupperingar som övertar mänskliga egenskaper, och antropomorferar staten till en kropp med lemmar, uppstår vid tider och platser där stora människosamlingar klumpas ihop. Det är därför som ideologier blev så framgångsrika under 1800-talets industrialism och förtätade städer, det är därför militären kan förmå människor att bortse från hemmets värderingar och utföra saker som annars strider mot inlärd etik och moral. Det är därför NPM inte ser människan, eftersom hennes individuella behov strider mot styrdokumentens rigida krav på allmängiltighet. Men även sådant som ideologi, militär och NPM utgörs av människor - som i sin tur rekryteras av människor med horisonter och kunskapskrav. Felet som begåtts är den generaliserade begreppsapparat i bok - och manualform som skall säkerställa, ena, förenkla och spara på resurser, och uttolkningen som har blivit snäv och styrd. Bornemark myntade ordet förpappring, och ordet öppnar en avgrund som pekar mot samhällets allt mer polariserade syn på vad som är närande och tärande.

Nu står vi inför något som jag från min lilla horisont kan tycka är en av de värsta tidsåldrarna någonsin. Presidentval i USA, miljökatastrofer, klimatförändringar... och ovanpå allt i en tid där människor förvägras möten annat än i sammanhang som riskerar att spä på avsky och hat. Jag önskar att jag kunde lägga en fin punchline här, men om några timmar står vi inför en ny horisont. Vi får hålla ihop, och minnas det och dem vi älskar. Den utgångspunkten har vi, alla. 

 

Kevin Coyne - I Really Love You