Idag startade utebadsäsongen igen, litet grå och mulen men ändå så kär som det heter. Vi tog bilen, och passade på att avlämna det sista av allt inlånat material till studentfesten. Av de tjugo flaskorna bubbel finns nu sju kvar, perfekt lagermaterial inför sommaren. När jag flyttade hit lovade jag mig själv att alltid ha en flaska på lut i kylen, men det föll direkt på skam, så nu tar jag igen några år.
Sitter just nu på söderläget och torkar håret i det ljumma vädret, jag hör hur tösen håller på och fixar kaffe i köket och från boken väsnas rödstjärten upprört pjui, pjui, pjui, chitt, chitt, chitt, pjui... Det är väl en katt som smyger igen, eller en närgången talgoxe, koltrast eller något annat som stör honom. Bakom allt hack och tjut hörs koltrasten sjunga menuett tillsammans med lövsångare, bofink, svarthätta, gärdsmyg, en ringduva, och så gransångaren såklart. Det är rätt fagert, ändå.
Jag kastar mig mellan arbetssysslorna, de är visserligen angenäma, men tidskrävande. Från att ha varit fullständigt utpumpad igår, är jag idag tämligen lugn, ja jovialisk även. Har kommit att fundera litet igen och tänker mycket i metaperspektiv kring hur omgivningarna präglar tanken. En sådan tanketråd föddes när jag var ute på picknick med M för några veckor sedan, och vi pratade om vad det var som skapade trivsel och varför man flyttar till en viss trakt och känner sig hemma. En person från slättlandet ser vida över sina marker och kommer säkert att känna sig hemmastadd under förhållanden med förutsägbarhet och lättkalkylerade grafer. För en person som istället har vuxit upp i skogstrakterna lurar nya vyer bakom varje krök och dunge, och då främjas säkert nyfikenhet och reslusta istället. Wanderlust, som det heter. Kanske det även är därför som de trakterna blir förbisedda i Sverige, eftersom reslustan gjort att människor tenderar att flytta därifrån under uppväxten. Normer tar över, och det skall mycket till innan man under arbetslivet vågar tillstå hur mycket man ändå har saknat det där buskiga, förborgade och hemliga landskapet, som ofta förknippas med fattigdom och obildning. Men om du inget hem mer har, och du har tvingats bort av krig, svält eller miljökatastrofer blir kanske konsekvensen att du utbildar dig inom ämnen som du tar med dig dit du går, eftersom kunskapen dör med dig. Det tål att tänka vidare på.
Jag vet att jag har träffat rätt för egen del nu, och hoppas att trafikverket besinnar sig med den nya järnvägsbana som skall förbinda storstadsregionerna Lund - Hässleholm, och vilken innebär en mycket hög risk för att det som är mitt hem ganska snart kommer att jämnas med marken under en tvåfilig grusvall.
Måtte jag slippa uppleva det.
Att berätta om sin hembygd, och därigenom sprida kunskap och intresse, ökar såväl stoltheten som värdet av en trakt. Ett sådant projekt kräver engagemang och vilja, tid och en hel del pengar. Jag önskar att jag hade orken, jag önskar jag kunde förmå mig till att skriva igen, för kommunen vet inte vad de har, och de som bor här tycks inte heller fatta vad de kommer att sakna när det väl är borta. Sådan är sagan om landet vars markpriser har stått stilla, eller sjunkit, under det att städerna jäser över sina bredder. Sett historiskt brukar sådant resultera i revolt, och vem vet? Människans starkaste sida är den som aldrig går att förutse.
Doomsday - Purple Sun
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar