Ljudmattan förändras sakta där jag sitter i korgstolen på söderläget, fram tills alldeles nyss regerade de mjuka tonerna från koltrasten och nu tar svärthättan och gärdsmygen över. Nytt för i år är två gråsparvar som verkar intresserade av det begagnade rödstjärtboet. De har aldrig vågat sig hit förut, deras närvaro är nog en konsekvens av det expanderande jordbruket och kalhyggena, tänker jag. Hittills har vi haft fem synliga häckare på tomten; stjärtmes, blåmes, talgoxe, ringduva och rödstjärt, utöver alla de fåglar som vi hör och ser utan att veta vart de har styrt kosan med maten. Även om jag har ägnat mycket tid åt att stanna hemma så känns det ändå inte som om jag har varit här tillräckligt mycket. Aldrig är man nöjd!
Vi har haft några skönt varma dagar med luddiga moln när det har behövts. Vännerna runt Uppsala-trakten klagar nu och det är inte svårt att förstå. Att sitta i en lägenhet under coronatider är nog allt annat än kul, stadsliv bygger på social samvaro och utehäng, och de flesta saknar medel för en egen trädgård. Ibland har jag litet dåligt samvete när jag lägger ut bilder från min egen fritid, ja till och med när jag lägger ut saker från arbetet. Mina vardagssysslor ser nog både lyxigare och glättigare ut från en skärm i en solvarm lägenhet nu, när coronarädslan och det sociala trycket kräver att vi inte visar oss i grupper med ölglas i hand, även om det sker. Jag tänker samtidigt att det är bra med omväxling, och att många av vännerna börjar tänka på förändring. Bland de förändringar som jag önskar kommer med coronan, är funderingar och omprioriteringar kring saker och ting som handlar om närhet.
Sedan tösen kom hem från sin roadtrip har vi distanserat oss här hemma, det finns en risk att hon har fått med sig en smitta från sin andra familj, diagnosen kom först dagen efter hennes ankomst och vi tar inga risker. Hennes sommarchef har sett till att hon börjar arbeta litet senare, och eftersom det är ett utomhusjobb har de varit accepterande. Det är ändå för väl att vädret är nådigt.
Jag läser Anne Vibeke Holsts stora roman om pandemiutbrott nu, ett par tjocka verk om Skånes historia har anlänt, och mina tankar kommer att kretsa kring närhet och relationer ett tag framöver. Men å andra sidan, så är det inget ovanligt. Som humioraskolad är det väl mitt kall, antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar