Snart är helgen över, jag funderade på att ta med boken under täcket men kom på att jag måste skriva ner en sak först.
Under rundan igår stötte jag på en flock vildsvin. Det var mindre än 1500 m kvar hem, och jag ville bara ta en bild av en gammal utslängd blå plasttunna som har legat i vattenbrynet sedan jag flyttade hit. Jag klafsande ut i vattnet, då jag plötsligt fick höra ett mullrande ljud som kom närmare. Rakt framför mig dök en rad vuxna vildsvin upp, och de närmade sig raskt. Ledargrisen såg mig rakt in i ögonen - då var det många tankar som blixtrade igenom huvudet, kan jag berätta: Det fanns inte tid att klättra upp i ett träd, och att springa undan vore också en omöjlighet. Vildsvin är som rälsburna pansarvagnar, de dundrar rakt genom stock och sten. För att inte reta upp dem - särskilt om det var suggor med kultingar - beslutade jag mig för att stå kvar, klappade med vantarna på för att ge ett dovare ljud än med bara händerna, och bröt kvistar, och gav ifrån mig ljud för att ge ett intryck av att jag var större, och i grupp... och det fungerade! Grisarna vek av åt vänster och fortsatte nu i sporrsträck över den lilla kullen vid sidan av istället. Nu kunde jag räkna dem: det var sex stycken, exakt lika stora, viltfärgade heffaklumpar. Avståndet var kanske 30 m... jag vet inte så noga, för benen bar sig åt som sladdrigt gummi och hjärtat slog dubbelslag, men det var tillräckligt nära ögat.
Det är märkligt, för blir man riktigt rädd så verkar man alldeles lugn till ytan. Freeze-fright, kallas det visst och jag har upplevt det förut. Det är säkert en genetisk grej, och ibland fungerar den överlevnadsstrategin.
Nu, såhär i efterhand och i skydd, kan jag tycka att det var ett mäktigt möte. Men jag bannar fanimej jägarna för åtlingen! Grisarna börjar bli för många på grund av denna fega, mänskliga girighet som kallas åteljakt, och inte är det djurens fel om någon hund eller människa en dag råkar illa ut.
Paranoid Android - Radiohead
Åh fy! Jag undrar vad jag hade gjort! Uppe i Småland, när jag var ute och sprang i skogen för jämnan, hade jag alltid tankar på vildsvin i bakhuvudet. Jag såg ju spåren av dem överallt men brukade vissla eller klampa eller sjunga, för att inte överraska dem. Men ditt möte var ju något helt annat - du överraskade dem inte... Och de är läskiga! Kyligt handlat av dig! Jag är impad! :)
SvaraRaderaså kyligt vet jag inte om det var! Egentligen tror jag att min värsta rädsla är betingad från barndomsberättelserna om illasinnade vildsvin som jagar upp folk i träd. Jag vet ju mycket väl att de är väldigt skygga! en får försöka pränta in det där istället, och kanske bära med en pingla runt halsen där jag går ;)
SvaraRadera