Cecily Brown på Louisiana

Thug in Landscape, 2015

Det finns så mycket tråkig skräpkonst. Alltså verkligen meningslös, förutsägbar och fadd. Talanglös. Bilder som är skapade för att roa, eller ännu värre, för att tjäna kosing, brukar bli jävligt trista. Det finns en utsliten romantisk tes om att konst måste lidas fram för att bli bra, och jag måste hävda att den tesen stämmer. Skräpet kallar jag dekorativ konst, och det andra kallar jag konst, tout simplement.

Det finns även fantastiskt bra konst och idag skapas den mest intressanta konsten främst av kvinnor. Vi kan stanna där ett tag, och fundera över varför det har blivit så.

Where, When, How Often and With Whom, 2017

På Louisiana visas oftast väldigt bra konst.
Fram till den 10 mars kan du få se den brittiska konstnären Cecily Brown, och i tisdags var jag där med tösen. (Med hjälp av kapitalet från det felberäknade bostadsbidraget fick vi t.o.m. råd med en god lunch och ett par inköp i museishopen. Jag älskar museishopar, nästan lika mycket som självgranskande myndigheter. Tack, försäkringskassan, för att du är en sådan hyvens kulturfrämjare.)

Figures in a Landscape 1, 2001

Cecily Brown målar både figurativt och abstrakt, pastost och provokativt och i en färgskala som inte känner några som helst smakliga gränser. Hon lägger frejdigt ljust lila färgstänk invid köttigt orange, blodrött, kuklila och inälvsrosa. Och det är så bra!
Både färgerna och arrangemangen hämtar hon från konsthistoriens mest kända och utslitna bilder, men målningarna blir aldrig konventionella eller trista för det. Dagens visuella kultur är en outsinlig källa till inspiration, och idéer hämtas från hela spektrat, gärna från populärgenrernas utkanter, som porren, eller rockmusiken. Brown lånar fritt från de mest kanoniserande bildskaparna och är inte rädd för att återbruka de mest tärda bilderna, som Picassos eller Jimi Hendrix album.

Hon går forskande tillväga. Likt en skicklig kirurg skär hon ut de minimala bärande detaljerna, och skapar revolutionerande nytt material vid sammanfogningen. Hade Cecily Brown varit bara en smula mindre begåvad eller intelligent skulle bilderna lätt kunna bli ett tragikomiskt Frankensteins monster, men det som kommer ut ur ateljén är genomarbetat utan att falla sönder av överarbete, gåtfullt utan att bli omöjligt att förstå, och listigt utan att vara överlägset.

Couple, 2003

Hon leker, smeker, tar stora risker och blir aldrig, någonsin fast i sitt eget varumärke. Alltför många konstnärer fastnar i det träsket, och safear och blir trista. Men inte Cecily. Hon berättar med hjälp av kroppar som redskap - ett konstnärstema som har varit inne sedan 1900-talets andra hälft, men som har utvecklats och fått skjuts av vetenskapliga upptäckter och filosofiska teorier kring bl.a. identitet, perception och skam och sexualitet. Det är genom våra subjektiva kroppar som vi skapar upplevelser, berättar om samtiden, gör jämförelser med andra, och bedömer oss som delaktiga i samhället eller ej. Det går inte att frångå tanken på att kroppen är (och alltid har varit) vårt enda riktiga mått.

Ladyland

I en video berättar hon med ett rikt språk och flödande ord hur hon går tillväga, och jag sitter som förstummad, nästan förälskad och avundsjuk. Jag tänker att energin hon äger, måtte den aldrig slockna. Cecily Brown sliter som en arbetshäst. I arbetet dödar hon, går i närkamp, sparar tavlan ett par månader för att åter se på den med nya ögon, och bedömer. Ständigt bedömer hon.

Ladyland

Arbetsprocessen är som en balansakt mellan igenkänning och dröm. Eftersom det nästan uteslutet handlar om väldigt stora dukar, gör jobbet avtryck på hennes kropp, hon har vackert seniga armar och hårda musklade lår. I det fysiska arbetet återskapar hon sig, blir en del av verken, och kropparna hon målar är hennes eget avtryck. I penseldrag efter penseldrag reducerar hon sig själv till närmast oigenkännlighet, för att åter ta gestalt och bli synlig på håll. Träder du närmare, framträder liksom i en dröm det myller av gestalter för våra ögon, som har blivit hennes särart. Plötsligt transformeras enheten till något annat, löses upp. Fasta kroppar sprängs i miljoner småbitar och detaljer framträder, blir till utspridda lemmar, ögon, trynen, bröst, likdelar, kaniner och rutten frukt som far ut i rymden likt en scen i Zabriskie Point. Det är som om den fysiska ansträngningen i arbetet tar metafysiska dimensioner när alla små detaljer bidrar till hennes egen kropp. Kosmos blir kaos, i en ständig växelverkan. Total, obligat symbios.

Cecily Brown ställer höga krav på oss, och vi älskar henne, för när konst är bra är den pur hjärnextas. Utställningen hade ett enda fel, den var alldeles för liten i omfattning.

Untitled

Untitled, detalj

På en arbetsplats som min, ser man mycket konst som blivit över. I de allra flesta fallen finns det en klar anledning till varför; det är fult, trist och oengagerat. En viktig orsak till överskottet är att generationen som lämnar över sitt bohag i dödsbon och arvskiften idag hade råd att införskaffa konst. I samma generation hade oftast en person ensam ansvar för familjeförsörjningen, och ekonomin. Det vi ser i överskottet är således de manliga plånböckernas konst. Idag ser det annorlunda ut, på många vis. De tidigare omhuldade namnen Bjerén och Krouthén vittnar om en smak som är på utdöende, nämligen det grå intetsägande, eller det bjärt förljugna. Skam och skuld var inget man talade om när folkhemmet skulle möbleras, inte heller sex, annat än i skönt paketerat, exotiskt format. 1950-talet skvallrar om så mycket, men inte om god smak.


Den 1 mars kommer den schweiziska videokonstnären och megastjärnan Pipilotti Rist att visas på Louisiana. Det blir en fullspäckad vår i år!

Pink Floyd - Careful With That Axe Eugene/Michelangelo Antonioni - Zabriskie Point