Baruch-schrift

“We neither strive for, nor will, neither want, nor desire anything because we judge it to be good; on the contrary, we judge something to be good because we strive for it, will it, want it, and desire it.”

Baruch Spinoza

Jovars. Skönhet, godhet och äkthet ligger i betraktarens öga. Sanningen är aldrig neutral. Det är likt den där tecknade stripen där två motstående parter hetsar varandra till strid på samma villkor och med samma paroll. Kärnan finns där, men förklaringen ser annorlunda ut beroende på viljan.

Jag är kulturrelativist och jag älskar postmodernismen som den undflyende parafras på modernismen den är. Har man inte läst Lyotard eller tagit del av samhället efter 1979 kan det vara svårt att förstå storheten. Till de belackare som gärna vill låta påskina att postmodernismen är roten till allt ont idag vill jag berätta sagan om när modernismen växte ifrån sin kunskapskritiska kärna och blev en objektiv jätte i brittisk domarperuk.

Efter krigen, när allt fler kunde ta del av medialandskapet och började jämföra sig med det objektiva uttalandet, sprack den romantiska drömmen om universalitet. Modernismen gick in i en oundviklig fas när fler och väldigt olika röster tog plats. Kravet på objektivitet blev en omöjlighet.

Postmodernism är ett tillstånd. Jag påstår att det inte är en egen teori, utan en länk i en ontologisk kedja av händelser som bygger på viljan att förstå kunskap. Den är en självkritisk rörelse inom modernismen, och en vital gren av den. Postmodernismen är sålunda del i en lång kunskapstradition som sträcker sig tillbaka till upplysningstiden, visserligen mer självkritiskt lagd, men inte dess mindre viktig (tvärtom). Kritiken fanns där redan, liksom samhällskritiken - det finns många historiska exempel på att det är nödvändigt att vara skeptisk mot många givna sanningar.

Röster som ständigt kräver fast grund har alltid funnits som motpol till en mer öppen, och relativ hållning. Båda polerna strider om makt. Eftersom makten idag ligger hos den ekonomiska sfären, förefaller det mig vara här som den starkaste aversionen mot postmodernitet ligger. Ju större glipa mellan ägare och ägd, dess mindre är viljan att förstå den andres resonemang.
Vem tjänar på kritiken mot det postmoderna? Är det kvinnor? arbetare? fattiga? invandrare? kulturarbetare?
Lyotard skriver: "... i den diskurs som förs av ­dagens finansiärer är makt det enda som finner tilltro. Det är inte för att ta reda på sanningen som man köper vetenskapsmän, teknisk personal och apparatur, utan för att öka sitt inflytande."

Kritiken mot det postmoderna handlar nästan alltid om det svårtillgängliga i något som är öppet. Det pratas om snömos, och om lek med ord, jag har hört talas om sagor och i andra fall rent hatiska uttalanden, alla har landat i frågan om makt. De som menar att postmodern kritik skadar kunskapsproduktion och sanning har oftast mest att förlora på en maktfördelning, eller omfördelning. Postmodernitet innebär att allt som genererar makt måste undersökas, må det vara sanning, kunskap eller ord. Det är detta förfarande som innebär grundforskning, postmodernistisk teori värnar kunskap för kunskapens skull.

Kunskap och sanningar är relativa, och de är inte sak samma. Det är inte sagoberättande när ord och företeelser granskas och tolkas.

Medvetet vald, öppet redovisad, objektivitet är en nödvändighet för framsteg, likaså är subjektivitet en av vägarna för tolkning. För att nå kunskap kan vi inte frångå vissa premisser, utan fasta kärnor har vi inget annat än lös sand att hålla oss till, men det finns vetenskapliga grunder nog att påstå att forskning mår bra av att granskas - som den mänskliga företeelse den ändå är.

sanningen är relativ

All Directions - Rival Sons