Klockan är elva och grannpojken kommer galopperande i snögloppet och halkar in genom grinden. Tösen hade lovat att låna honom ett par Harry-Potter-filmer igår och otåligheten lyser i det allvarliga och svettigt rödflammiga ansiktet. Hur länge har han inte redan fått vänta...!
Jag tittar på min egen T och honom där ute, genom fönstret, ser på hennes förmanande gester, och på pojkens min, hur han helst hade materialiserat sig tillbaka. När han så kilar iväg igen, uppför gatan, tillbaka mot grannens gård går det oerhört snabbt. Han rör sig likt en vessla, som om livet stod på spel.
S är snart åtta år och har fått en andra chans i livet, med turen att hamna hos en rar familj som älskar honom som sin egen. S har just upptäckt litteraturens värld, som han nu slukar likt en besatt. Särskilt böckerna om trollkarlen som kom från ingenstans och blev hjälten som räddade världen. Likt Potter är S en vanlig grabb, med ovanliga talanger: för mindre än sju veckor sedan började han brottas, och igår vann han sitt första mästerskap.
Jag lyssnar på ett gammalt radioprogram om Simone Weil. I sökandet efter sammanhang, i ett ständigt frågande och vändande på begrepp, och i viljan att förstå omvärlden materialiserar hon de osynliga murar som omger henne, bara för att riva ner dem och starta om. Människan behöver sammanhang för att fungera, det är inte svårt att förstå resonemanget. Svårast är det, som alltid, att materialisera och bryta genom de förutfattade meningar som invanda tankemönster och tankebarriärer har skapat. Rätt/fel, logik/känsla, rättigheter/skyldigheter.
Möjligen är det enklare, att som utomstående se och peka ut skevheterna hos ett privilegierat levnadsmönster. Säkert är, att det behövs. Medlidande.
Simone Weil visar hur vi slår rot i andra - OBS P1
Pinnacle - Astral Traveller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar