fredag 30 mars 2018

Stilla veckan

det har poserats framför en Dubuffet
Det blev ett besök på Louisiana på söndagen istället. Utställningen av Picassos keramik var rejält tilltagen, mycket större och mer omfattande än jag hade vågat hoppas, och jag blev minst lika positivt överraskad av George Condos respektlösa bilder. Det jag trodde skulle vara ett epos över popkonstens sista dödsryckningar visade sig vara väldigt finurligt och egensinnigt, ja t.o.m. mycket bättre än Warhols uttjatade stereotyper av kändisskapet och burgenheten. Popkonsten i Condos tappning är en hänsynslös närstudie av konsthistoriens navelskåderier, och ett lustmord på snille och smak. Precis som i Picassos senare verk, och framför allt i hans keramik, går det att se en drift med begreppet Estetik, både det allmänna och det teoretiska begreppet. Jag har alltid varit svag för bråkstakar med hjärna och hjärta, särskilt inom konst och kultursektorerna. Det går snart inte att plocka ner och återbörda högtravande pompa till jorden mer, annat än inom konsten. Jag menar, finns det något tristare än personer, yrken, titlar eller whatnot, som tar sig själv på blodigt allvar och totalt saknar självdistans?


natur möter kultur

När Picasso köpte sig det där soldränkta 1700-talspalatset i Vallauris vid sydfranska Nice, inte långt från den Spanska gränsen, och gjorde om om det till keramikverkstad, var det av flera skäl. Dels var det för att han ville dra sig undan rampljuset, dels för att kunna skapa prisvärda konstverk för gemene man; nu skulle alla skulle få en bit av Picasso! (Vad krävs det inte för att kunna säga så!), men kanske mest för att ge den nästan förstenade keramiktraditionen runt Medelhavet en vitamininjektion och välriktad spark där bak. På gamla foton från tiden kan man se Picasso ha skoj tillsammans med andra, kända kulturpersoner. Väggar och golv är fullständigt proppfulla av hans alster, slottet andas anarki och motståndsrörelse, livsglädje och puls - en sjujädrans energi som jag verkligen avundas. Tänk vad litet pengar och fritid kan göra, särskilt i den magiska kombinationen...

a jug-bug

A propos ork. Veckan som gått har varit hektisk, inte minst under arbetet som urartade redan på tisdagen. Chefens galna utfall och notoriska lögner resulterade i att jag ringde angående det där vikariatet som jag blivit tipsad om av en vän. I torsdags morse var jag där på intervju.
Jag har alltid gillat jobbintervjuer, vet inte varför riktigt, men man kan prata om vardagssaker och komma varandra ganska nära på ett sätt som är omöjligt via skriven text, tycker jag. Och så känner man på sig om det är rätt plats, eller inte. Jag hoppas att vikariatet går till en för platsen lämpad person, och att de hör av sig till mig igen om ett år istället, när den där deltiden behövs. VD-vikariat på heltid är inte riktigt min grej...

badkruka i lyxförpackning


Efter intervjun blev det en simtur i grannkommunen för att stressa av en smula och sen körde jag hem till de hårt arbetande vännerna i Helsingborg, och överraskade dem med middag. Dörren är alltid öppen, och jag hade inte någon större lust att vara ensam hemma med alla tankar som snurrade.
Det blev ett skönt häng, som alltid, och när klockan var sen och jag nästan hade somnat i soffan, letades en kvarglömd tandborste och en sliten t-shirt upp, och därefter kunde jag äntligen törna in i gästrummet. Jag somnade direkt och sov som en stock. På morgonen blev det ägg-och-sillfrukost med nybakta frallor, och därefter for vi tillsammans in till Helsingborg; hon för att arbeta, jag för en dejt med S, som var på besök från Stockholm. Efter fem timmar av roliga och förtroliga samtal och litet lunch däremellan, var det dags att hämta tösabiten vid tågen. Så börjar vår gemensamma påsk, äntligen.

kul-tur

Beck - Morning
QMS - Who Do You Love? (P1)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar