Vanligtvis brukar jag inte ta rundorna runt Skäralid under vintertid, eftersom jag vet att det kan vara mycket halt och förrädiskt, men stursk och stöddig av det mildrade vädret tog jag ändå en lång promenad igår, för att vädra ut lördagens utsvävningar. Som lök på laxen drog jag även på mig gummistövlarna, vilket snart skulle visa sig vara ett fatalt val av persedel, för redan vid trapporna upp mot Hjortprånget var det halt och isigt. Uppe på åsen låg snön i tunna sjok, det var möjligt att ta sig fram i relativt normal mak genom att traska vid sidan om stigen, där löven och bokollonen tittade fram likt naturliga broddar. Nere i ravinen däremot, och på vägen ner var det värre. Här fick jag verkligen tänka på varje steg och lägga tyngden på hela foten, så som jag har lärt mig att vandra i fjällen.
Vid ett tillfälle, då jag hade det särskilt besvärligt, blev jag omtrippad av en glad motionär i illustert färgglada och tighta träningskläder. Det verkade som om hans rosa gymnastikskor var bättre lämpade för snö och is än mina jaktstövlar, för de satt verkligen som limmade mot underlaget - och jag, som brukar raljera över hur korkade motionärer är som ger sig ut i ravinen med lågskor, fick mig en välbehövd skrapa. Tripp-tripp-tripp så var han ute ur mitt synhåll. Jag fick fortsätta min besvärliga vandring över isbelagda stenar, ögonen stint stirrande mot marken. Ibland fick jag dock syn på något fint, lyfte blicken och drog av mig vantarna för att plocka fram mobilen. En självuppoffrande gest eftersom kylan och fukten vid -1° gjorde att jag snart inte hade några fungerande fingertoppar kvar. Man offrar sig för konsten.
Tanken på en kopp varm choklad hjälpte mig genom vedermödan, och då jag kommit hem efter tre timmars pärs var det ännu ganska varmt i stugan. Ett par stunder senare kunde jag njuta av den där koppen framför brasan som jag hade tänkt på under nästan hela promenaden. Inte ens en enda fågeljävul hade vågat visat sig, trots mina eskapader och uppoffringar. Ibland känns det där friluftslivet rätt överskattat. Eller ändå inte.
Ollie Halsall - Lovers Leaping
Jonathan Wilson - Hard to Get Over
Jonathan Wilson/Lana del Rey - Living with Myself
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar