söndag 11 mars 2018

Memo, no meme



Jag tänker långsamt och glömmer lätt och lever därför i en värld av små minneslappar. Memon och påminnelser sitter i datorn, på kvitton, utrivna tidningshörn och i bokmarginaler. Ibland skriver jag på en sedel som jag sen inte har kvar eftersom sedelvalören var viktigare för tillfället. Minneslappar har alltid följt med mig och de har mindre att göra med att minnet har avtagit och trubbats av med tiden, däremot har åldern medfört att jag ibland inte minns var jag har lagt minneslapparna. Oftast finner man dem som små fullklottrade pappersbitar på ett bord, vid den plats där jag brukar sitta eller halvligga. Där påminner de om något som jag tyckte var viktigt när jag plitade ner orden. Oftast läser jag inte lapparna, utan de får ligga kvar tills de ändrar lokal vid en städning, och dyker upp igen när jag letar efter något annat viktigt. Ordens ursprungliga sammanhang har visserligen försvunnit vid det laget, men jag har lagrat och bearbetat minnet i drömmar och under vakentid, så när jag hittar lappen igen har tankarna klarnat.


När jag är ute och vandrar använder jag kameran på samma vis som lapparna. Bilderna fungerar som memon, och jag hoppas att stämningen går igenom när bilderna tas upp på en större skärm. Ibland blir det lyckat, ibland inte. Ibland kan en ny stämning råka fastna, och ibland hittar jag detaljer som är så lustiga att de tar över. För det mesta går jag ut med en viss känsla som jag vill bearbeta, och under promenaden skingras tankarna litet åt olika håll, beroende på var jag går.

Miljön är viktig vid promenaderna, mycket viktigare än vädret faktiskt, även om ett soligt väder ger mig gladare tankar. En vacker miljö gör att tankarna leds in på vackra ting som fördjupas genom längden på promenaden. Just nu händer det mycket oroligt i min närmiljö, som på kort tid har förändrats drastiskt. Ställvis är det så förfulat och jag undviker att gå där jag vet det är mest bullrigt och uppgrävt. Precis som med livet så går det inte alltid att undvika de fulaste partierna, fast nu känns det som om det är väldigt mycket som går åt fanders, och fort går det. Pella Thiel beskriver det jag menar här, men anväder ett vassare och råare uttryck; De strukturella förändringar naturen står inför går att likna vid ett fysiskt övergrepp på en kvinnokropp. Bilden av kultur och natur som manlig respektive kvinnlig är gammal och rätt sliten, men jag hoppas att hon når ut längre med bilden av The Patrix än till de redan frälsta, för hon har så rätt, så rätt.



Andra saker jag funderar mycket på är det svenska nämndemannasystemet, inte minst efter domen i Solna. Det är visserligen fint att bibehålla en folklig förankringstradition i domstolarna, men att tro att man erhåller folklighet genom att nominera i politiska led är kontraproduktivt och dumt. Det finns inget som säger att du är folkligare, eller mer trovärdig för att du är politiskt aktiv, snarare tvärtom. Som politiker kan din agenda kan gå stick i stäv med det arbete du skall utföra i domstolen. Jag tror att nämndemannasystemet framför allt finns därför att det är det billigaste alternativet, jämfört med att utbilda nämndemän eller tillsätta utbildade jurister. Men det finns alternativ: använd juridikstudenterna istället - och att se till att ta bort nämndemannapraktiken ur högsta domstolen.
Jag tror inte på objektivitet men jag tror benhårt på kunskapsbaserad rättvisa.


Vi bara lyder - dockumentär om arbetsförmedlingen av Roland Paulsen

Good Times And Bad Times - Led Zeppelin

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar