söndag 1 april 2018

Rare Birds

Jag har varit på konsert och sett min absoluta favoritartist, men först hann tösen och jag med en riktigt skön dag tillsammans, med lång frukost och långpromenad på Söderåsen. Vi fick trots gråvädret se en mängd parbildande forsärlor, och drack rykande gott kaffe sittandes på en fuktig sten med utsikt högt över ravinen. Hemma kastade jag mig i duschen medan tösen värmde mat, och sen gav vi oss av, hon till en kompis i Ljungbyhed, och jag mot Köpenhamn. På bara 15 minuters promenad på Istedgade från Hovedbanegarden ligger lille Vega, en mysig lokal med bar och skön belysning. Jag anlände en kvart före show, hängde av mig, tog en öl i baren, och spanade därefter från mitt hörn vid bardisken in hur lokalen sakta fylldes till bredden. En bekant dök upp, och vi satte oss vid väggbänken och pratade litet innan förbandet startade; en timmes spexande hipsterupplaga (lätt irriterande) av en ung Cohen, innan det äntligen var dags för huvudnumret Jonathan Wilson... wow! Det kommer att ta lång tid att smälta alla intryck från kvällen, men idag känns konserten som en av de vackraste upplevelserna i musikväg jag har varit med om. Jag önskar att jag kunde beskriva detaljer, men har så svårt att sätta fingret på pulsen, nerven och känslan av att befinna sig några meter från en artist, vars musik man har levt med under närmare sex år. Magiskt är en sliten klyscha, men det får gå.

Bra musik håller dig upplyft när du är glad, den tröstar och bekräftar dig när du är nere, men framför allt får den dig att växa. Hos Jonathan Wilson finns en nerv som går långt in, och musiken har både utmanat min smak men kanske framförallt utvecklat mina personliga erfarenheter kring kärlek, sorg och behovet av tröst. Under den första tiden här spelades Gentle Spirit nästan oavbrutet, och det var till den jag somnade in och sov min första natt på torpet. Wilsons mjuka röst och lugnande ljudmattor har verkligen fått impregnera torpargrunden och det var ett medvetet val, Gentle Spirit var soundtracket till mitt dåvarande liv. När Fanfare kom 2013 läste jag in mitt nya liv i den och det tog ett tag innan jag kunde tvätta bort mina personliga erfarenheter ur skivan och ge den full rättvisa. Idag är Fanfare det starkaste albumet, (fast det varierar med humöret), och så kommer det att kännas med Rare Birds så småningom, det är jag säker på. Rare Birds är den lyckligaste skivan av de tre, men grundtonen är sådär oemotståndligt Wilson-melankolisk. Vid de två första releaserna blev jag faktiskt litet besviken av glättigheten, men med hela albumet tillgänglig märker man styrkan i den. Jag är väl fånig men tycker mig läsa in hur han påverkats av att vara behövd av en komplex person som Lana. Sådan är den, kärleken. Konceptalbum ftw. ibland är de bättre än en tung roman.


Det intressanta med Jonathan Wilson är just hans sätt att ständigt vilja undvika att bli placerad i ett bestämt fack. Han glider undan, tar sig an sådant som känns töntigt och fel och lyckas alltid att skapa något oerhört bra av sådant andra undviker. Wilson är en enastående musiker, med tonvis av talang som han sannerligen har fått slita för. Idag kompar och arrangerar han åt de största inom progressive och folk-scenen och är inte sällan medarrangör åt yngre talanger, i gammal trogen Laurel Canyon-anda.

Mulholland Queen
Lana del Rey - Love

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar