Mental Istid

Harmagedon

Så blev det helg igen och jag har just satt i mig dagens första kopp kaffe. Mitt emot mig sitter tösen och löser korsord och snart ska hon till stallet, om några timmar ska jag bege mig till vännerna för en dejt. Jag är faktiskt redan färdigmunderad, för det har varit vernissage i Klippan och en god vän ställer ut, Felix Heinzenberg heter han och om du inte redan känner till namnet ska du lägga honom på minnet. Jag lyckades för ett par månader sedan få mina medarbetare i utställningsgruppen övertygade om vikten av att ta chansen när han väl är hemma, och trots tidsbristen blev slutresultatet väldigt bra.

Felix Heintzenberg

Bilderna som visas är mjuka, tänkvärda och poetiska porträtt av fåglar och däggdjur och dessa speglar Felix personlighet så fint. För utställningen har han valt vinterbilder, mest från senaste resan till Arktis, och vi skrattade litet åt den geniala parallellen till senaste nyhetsrapporteringarna om snöyran. Barmarken utanför bildar en kul motpol till fotona här inne, och när jag frågar hur han har kommit hit idag från Lund, får jag ett finurligt svar som påminner om att han har läst mina senaste inlägg på fejan*.

Säljande konstnär

Vi behövde inte säga mer än så, livet är för kort för att reta sig på mediala trivialiteter som väder och vind, särskilt i ett land som Sverige och alldeles särskilt i Skåne. Att det finns människor som när sig på ordet katastrof, det är ingen nyhet, liksom att samma människor ofta saknar sinne för proportioner** och humor. Vi pratade om helt andra saker, bl.a. om sådant som värmer, istället.

Utställningskommissarie och fullsatt hall

*Vägarna här omkring har varit fria hela tiden, vi har inte fått en flinga snö. Om snöröjningen hade haft samma framförhållning som medias katastroflarm, hade hela Skåne, utom möjligen kustlandskapen, haft fria vägar sedan i onsdags, fast sådant säljer förstås inga lösnummer. Det är inget militärkramande högerspöken gillar att höra, heller... Att man inte väljer att återplantera snöbarriärer i formen av buskar och alléer på slätten är för mig ett mysterium.
Idag börjar förhandlingar för snöröjning först när snöfallet infaller, vilket vid plötsliga snöstormar kan få vissa konsekvenser... och har kommunerna riktigt mycket "tur" och snösvängen inte hinner med, då måste de ta hjälp av statens bandvagnar och militär. Det blir ju billigt. Mot slutet av vintern kommer arbetets ekonomi att summeras och påvisa hur viktig militärens arbetsinsats har varit. Ingen stans kommer vi få läsa hur kommunerna har brustit i planering, eller hur katastrofalt dålig och orimlig framförhållningen har varit - eller om hur många intäkter som har gått förlorade, när människor likt jag själv har fått stanna hemma från sina arbeten på grund av bristerna. Det är en systematisk nedmontering av trygghetssystemet, och helt i linje med jakten på "besparingar", inget annat. Slutgnällt.


**Minns du vargavintern 1978-79? Jag var då 13 år och morsan dejtade en bonde från Ljungaskog som under vintertid jourarbetade som snöröjare vid kommunens vägkontor. Han slet verkligen, höll både vägarna och maskinerna som tillhörde kommunen vid bästa skick, och under tiden kunde vi ställvis köra igenom veritabla snötunnlar från hans, och hans likasinnat driftiga kollegors ansträngningar. På skolgårdens stora fotbollsplan lagrades den plogade snön, och tornade snart upp i tio meter höga drivor, och dessa berg lekte vi ungar med till långt in i maj. Slutligen var högen en blanksliten klump av grå is, och låg där likt ett stelnat minne av vinterns kikskratt och brutna tummar. Så småningom smalt högarna bort, och med tiden låg bara de grå resterna av salten och sanden, som yrde runt benen på fotbollsspelarna i vårvindarna, kvar. 'På den tiden' tyckte man att snö och vinter var återkommande konstanter, vilka måste bearbetas beroende på omständigheterna som ibland kan inträffa väldigt plötsligt. När snön kommer, då måste man vara förberedd - inte bara beredd.

Skånevintern 1978/79

Ebba Grön - Mental Istid