Österlenresan uteblev igår eftersom vindarna låg på från öster, så vi drog i västerled istället. På vägen for vi förbi Hasslarps dammar som låg under is så vi fortsatte ut mot kusten, via småvägarna och de små lägena mellan Helsingborg och Landskrona. För att nå hit måste man först passera de större och sorgligt anonyma bostadsområdena som en gång varit småbåtshamnarna Råå och Rydebäck. Via zig-zagande småvägar når man de mindre lägena Ålabodarna, Sundvik och Rustninghamn som består av en handfull hus, några små bryggor och ett fåtal stenpirar i fallande storleksskala. Gemensamt är en hisnande utsikt över Ven, där Backafall speglar rasbranterna som även finns på fastlandet.
Idag var vinden ganska snäll, runt 6 m/s, så vi fick se litet sjöfågel som tagit skydd inför den annalkande snöstormen. Himlen ovanför skvallrade därom. Bläsand, knölsvan, havs-och gråtrut, en ensam lom guppade bland storskrakarna och gräsänderna, och uppe på stranden lekte kråkorna bland de nakna grenarna från dungarna, vars träd kämpar mot den ständiga blåsten uppe på rasbranterna. Det är ett hisnande perspektiv att kunna sitta i lä nere på en strand och se hur naturen har format omgivningarna. Man känner sig både mäktig och liten. Det är inte så svårt att förstå att boställena här alltid har varit eftertraktade av oss drömmare. Uppe på kullen vid Ålabodarna vittnar Örenäsgånggriften om en bebyggelsetradition som funnits på platsen sedan yngre stenåldern, alltså samtidigt med Stonehenge och kanske så länge som 10.000 år. Idag ägs området i huvudsak av två gods, med undantag från några korta kustremsor.
Sundvik är i mitt tycke charmigast av de tre små lägena, med sin täta klunga av uppskattningsvis femton små hus som ligger tätt intill varandra, i skydd av branten ovan och med Ven framför är det en sällsynt vacker plats. På några ställen växer en låg häck längsmed kusten, där små grindförsedda utkikar ger utsökta blickar, ibland mot en liten stenpir som pekar mot Ven. Häckarna måste vara utmärkta vindfängen mot de råaste vinterbyarna, inte bara åt de små husen där bakom, utan även åt småfåglarna. Vi hörde några soldyrkande starar kvirra ystert där inifrån, och på marken därunder blommade vintergäck och snödroppe.
Rustningshamn, som är det minsta läget, består av tre hus som går att nå från två håll, antingen till fots på stranden från Sundvik eller med bil och därefter till fots. Via en fantastiskt fin och vindlande stig som sträcker sig från Glumslövsvägen nedåt mot havet, vandrar vi nyfiket mellan böjande kullar av djurbetesfält, buskage och dungar, som ständigt skapar nya utkikar och utsikter. Steglitsar, grönfinkar och bofinkar lekte bland buskarna och träden. Hilleshögs dalar ingår i ett större naturskydds och Natura-2000-område, och är en av Skåneledens etapper. Platsen är ett perfekt ställe för sommarpicknickar och vi återkommer gärna igen, fast nu ser vi först fram emot lövsprickningen i vårt närområde. Bokskogen i maj är värd varenda minusgrad i mars, ja hela den bistra vintern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar