Jag står kvar ett tag på trappen och ser snöflingorna vräka ner. Det är en molnig men frisk morgon och från den lilla träddungen hörs skogsduvorna och ringduvan, stjärtmesarna, och hackspetten som rytmiskt trummar mot en av de murkna trädstammarna. Snön har krympt världen och jag tittar ut mot en teaterkuliss; på andra sidan gräsplätten, bakom trasslet av döda hasselkvistar och rosengrenar och bak träddungen börjar äventyret. Där bortom finns det som - även om mycket har förändrats sedan den dagen för snart sex år sedan - gjorde att jag valde just denna plats att slå mig ner på.
Nu flyger en svärm gråsiskor över mig, och längre bort ser jag tre mindre rovfåglar närma sig, jag tror att det är tornfalkar, de flyger alla målmedvetet mot samma håll. Mot en alldeles vitskimrande himmel är detaljer svåra att urskilja och jag undrar vad de styrs av. Mat, värme, kärlek? Rödhaken sprätter snö i buskaget, och så gör blåmesarna med, såklart. Där hörs den lilla gärdsmygen, och så järnsparven. Och plötsligt reser sig en stor, gråsprängd skugga från bäcken med den lilla bron, och jag ser den magnifika hägern segla strax över taket på mitt lilla torp. Han undviker den täta röken från skorstenen, som är orsaken till att även jag står här i det friska, och försvinner bort bakom husets andra sida, mot dungen av asp, björk och ek.
Vintern har varit påfrestande för kaminen och jag tror att det har bildats en propp i rökgången av allt eldande. Sedan fyra dagar tillbaka blir det inget drag, oavsett hur länge jag eldar och en skorstensfejare är tillkallad. Tänk att det redan är fyra månader sedan senast han var här, tiden går.
Sångsvan, trana, grågås, kanadagås, morkullans knorrande kvitt, och så sånglärkan. De är här nu. Igen.
Sopwith Camel - Orange Peel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar