Leviathan Vs. Caspar Hauser

Gustave Doré - Leviathan förintas

Vi hör på morgonradions nyheter om barns rätt till farligare skolgårdar, och diskuterar. För oss båda är det självklart att barn ska ha tillgång till naturen, frågan är hur tillgången ser ut. Finns inga parker kvar? Jag ser nu framför mig hur ivriga skolgårdsentreprenörer gnuggar sina händer, precis som man gjort under stålrörsrevolutionen på 70-talet, och gummigolvens och plastplanernas 2000-tal.

Om man ser till stadsplanering och bristen på parker eller tid för utevistelse och rekreation för eleverna klarnar det en smula. Idén om farligare skolgårdar kommer från de brittiska öarna, och jag hör hur det ekar av politiska undertoner. Människan skall formas och böjas medan tid är.
Den västerländska samhällsteorin grundar sig på en minst sagt vag föreställning om en naturlig styrning, särskilt den brittiska filosofin med Hobbes som grund. Han berättar om vissa naturtillstånd, där lathet, egoism och fara ingår. Människan vet inte sitt eget bästa, och dör utan vägledning. Enligt honom och hans gelikar inom kontraktualismen, som formades under det brittiska 1600-talets imperiebygge, målas samhället upp med breda penslar. Ovanifrån ses folket ned på, som på en grå massa, en oformlig klump utan hjärna eller vett. Styrning är enligt kontraktualister nödvändig för att få en framgångsrik, fungerande stat, därför måste kontrakt skrivas, lagar plitas och gränser dras.

Alltsedan 1600-talet har detta "naturtillstånd" fungerat som utgångspunkt för hur ett samhälle fungerar, och även om den fått revideras i takt med att den grå massan vuxit så ligger denna unkna tanke kvar: Människan är antingen samhällsbyggare eller material.
Marx kontrapunkterar ideologin inifrån kontraktualisternas ägandebegrepp mot mitten av 1800-talet.
-Vi måste prata om producenten!
Marxismens materialistiska samhällsmodell utgår från människan som material för produktion, och så där håller vi på, än idag. Sedan 1800-talets mitt har Darwins evolutionära teorier grumlats och omformulerats till samhällsbegreppets fördel. Som vi vet är det ju makten som skriver reglerna och makten ser till vad det är för tankar som får spridas. Att kunskap är makt talade ju Fracis Bacon redan om för Hobbes och de andra kontraktsbyggarna.

Under 1800-talets slut omformulerar en ung samhällsintresserad biolog om Darwins naturlagar till ny politisk form. Det har visserligen hunnit bli några sådana omformuleringar genom åren, men denna gång noteras en viktig skillnad i hur vi ser på utgångspunkten, alltså naturtillståndet. Tanken får makten att skaka i sina grundvalar och handlar om hur vi ser på arbete. Pjotr Kropotkin noterar att Darwins teorier berättar om att samarbetet ligger till grund för evolutionär framgång - inte konkurrens, styrning eller förtryck, som ideologer grundade på barockens kontraktsetik menar. Därför utropas Kropotkin till förrädare, och landsförvisas. Varför? Denna nya, mjuka ideologi, och samtidigt sanna revolutionära tanke, ses än idag som den värsta formen av förräderi. Ur ett maktperspektiv är det särskilt intressant, om vi ponerar att makt föder maktmänniskor. Svaret finns då hos den som styr.
- Vem vill höra att styrning är kontraproduktivt? Hur skulle det gå? Det skulle bli anarki! HU. Hjälp. Och alla skolgårdar skulle gro igen, och barnen börja tänka självständigt, och ingen kunde tjäna en slant på det under tiden. Och likadant med våra fina samhällen. Nä. Det får inte ske!
Tänk på framtiden.

Ur en tanke på skolgårdens form påminns jag om hur styrning går till. Det är en helt vanlig torsdag i mars.

Turn Around - Dungen/Woods
Lost in my World - DUG DUGS