Motacilla cinerea

vy från en mossig sten

Den inplanerade turen till Louisiana blev inställd idag, eftersom T:s vän var tvungen att rycka in och hjälpa till på familjens restaurang. Jag tog därför tillfället att göra en promenad på Söderåsen igen, det var några dagar sedan senast. Nere i ravinen träffade jag på årets första forsärla. Den satt där ett tag, sjöng och guppade med sin långa stjärt, innan den försvann längre in i deltat. Ett fint vårtecken. Man samlar på dem, vårtecknen, det är ett idogt räknande och uppradande, för att påminna sig om att det inte bara är sommartiden som är cyklisk.

Uppe på branten och vid det ställe där jag vanligen inte stöter på människor möttes jag av en större grupp uniformerade män med illgula reflexer. Det var räddningstjänsten i ledning av en man från Naturum som rekade efter en möjlig brandväg. Efter två allvarliga brandincidenter och med tanke på att trafiken har ökat stadigt här på sista tiden är det en nödvändighet förstås, och man har naturligtvis ansvar gentemot människornas säkerhet i första hand. Jag ojade mig ändå kring tankarna på en väg här uppe, och frågade om man inte hade funderingar på att anställa fler parkvakter istället. Den trevlige intendenten sa att det var en av framtidsscenarierna, men att man måste titta på fler lösningar. Jag hoppas att lösningen blir low-tech och snygg, inte minst för djurlivet, sa jag. Nu är jag så jädrans trött på grävmaskiner i naturen... Innan han tog min hand och gick tillbaka mot brandsoldaterna som stått kvar en bit bort hann han tipsa om ett strövområde som inte är lika välbesökt, och när jag senare hämtade en karta inne på Naturum, stod han där. Vi kollade in kartan över nationalparken tillsammans med de två i receptionen, och så erbjöd han mig att visa mig vägen, han skulle visst dit ändå. Jag tackade så mycket, men sa att jag hittade. Litet synd att jag inte nappade, kan jag tycka såhär i efterhand.

Kvärk är ett stort strövområde med anlagd väg för ridning och cykling. Jag tyckte först att platsen saknade charm, men ju längre upp jag kom dess tätare och äldre blev skogen, och dalen under mig djupare. Snart hördes vattenfallen från Dejebäcken där den samlar sig i ett grenigt delta längst inne i Skäråravinen och på så vis kände jag igen Korsskär som jag brukar vandra förbi från andra hållet. Det måste finnas en stig som förbinder områdena!

Högt uppe på bergskammen är ett mindre bokbestånd, och det var här jag överraskades av rasslet från tusentals bergfinkar. Plötsligt for de upp framför mig i samlad tropp, delade upp sig, och samlades igen för att göra om dansen igen. Det är en märklig känsla att befinna sig mitt i en sådan flock, fåglarna vill åt bokfröna som mestadels ligger på marken, och är så ivriga att de struntar i mig tills de plötsligt blir varse faran och flyger upp och omgrupperar. Häftigt.

Mot slutet av rundan går man förbi gamla vackra stengärdade beteshagar och jag hade gärna tagit en bild på en fin husravin som stod alldeles intill vägen. Det fanns åtskilligt att fotografera, så nästa gång ser jag till att ha mobilkameran laddad.

Canyon In The Rain - Jonathan Wilson