sportlovsmusik

CF Hill "Svarta Granar", 1878

Jag har varit trött igen, men har försökt att pigga upp mig med musik. I torsdags var jag på konserthuset i Helsingborg för presentkortet jag fick i femtioårsgåva av min äldsta och bästa vän. Bara två veckor innan kortet gick ut dök så äntligen en välsmakande repertoar upp, och vad jag hade letat! T och jag hann först ta ett spa-pass i badhuset, och därför var vi inte bara renskrubbade och skinande rena, utan riktigt vrålhungriga när vi intog fiskrestaurangen. Efter en god öl och fantastisk moules-frites kunde vi ge musiken full uppmärksamhet.  CoCo, eller Concerto Copenhagen som orkestern heter, är känd för att spela med tidstrogna instrument, och vi skrattade litet över orkesterledaren, Lars Ulrich Mortensens yviga utspel på den elekrifierade orgeln. Rena rockscenen! Det finns verkligen inte något skönare än inlevelse. Tillsammans med solisterna Maria Keohane, sopran från Smedjebacken, och Alex Potter, kontratenor från Storbritannien, gavs en Bachafton jag sent kommer att glömma. Potter har en egen hemsida och går att finna på Spotify om du är intresserad av att fördjupa dig.

 

Edvard Munch "Stormen", 1893

Under veckan har jag fastnat i dokumentärer om Syd Barrett, och funderat kring sådant som har med hans liv att göra. Det är naturligtvis oerhört tragiskt, alltsammans, och jag förundras alltid över hur människor orkar med att exploatera svårt sjuka människor. Visst, jag kan förstå att det är fascinerande med det fria och barnsliga i sjukdomskonsten, och jag kan inse att vi i en sjukperiod blir maniska och därför lätt går att betrakta som äkta och omanierande, men ändå. Det är ganska smaklöst också. Tag konstnärer som Carl Fredrik Hill, eller Inge Schiöler, eller Edvard Munch. Deras sjukbilder upptäcktes och prånglades ut på en hungrig marknad, utan att de själv visste om det eller gav sitt medgivande. Under en viss tidpunkt översteg priserna på sjukbilderna t.o.m. de alster som hade skapats under friska perioder. Det är sjukt, om något. 
Erland Cullberg brukade ibland komma till Bukowskis offentliga visningar för att, som det hette, sätta sin stämpel på ett osignerat verk. Mot slutet var Cullberg djupt schizofren och rullstolsbunden, han rullades fram till tavlan för att godkänna målningen genom en nick eller en gest, vilket nog var vad han orkade göra vid det laget. Om han verkligen kunde minnas verket var det ingen som brydde sig om. 

Inge Schiöler

Syd Barrett fick egentligen inget stöd när han insjuknade, och det går väl att förklara genom att vännerna hade fullt upp med att hålla sig själv i schack, eller för att tiderna var sådana. LSD var inte förbjudet, inledningsvis, och den psykedeliska konsten, som jag själv uppskattar så mycket, hade inte existerat utan syran. Även om musiken som inspirerats av Barretts galenskap är vacker och intressant, så är omständigheterna väldigt tragiska. Jag är alltid litet kluven till det där, och försöker i den mån det är möjligt ta reda på hur verken hänger ihop med människan bakom. För samvetets skull, kanske.

Kevin Ayers - Oh Wot A Dream
PF - Shine On You Crazy Diamond

P.S. Alla bilder i inlägget är en medveten konstnärlig bearbetning av en begynnande sjukdomsbild, på så vis sanktionerade av konstnären. Om du vill, går det att googla fram de bilder jag nämner i texten.