Kult

Ja, herregud...

Arbetsveckan har varit kul, trots att det ständigt sker personalförändringar, och trots att chefen är sjuk. Kanske det är just därför (det där sista), chefen har inte varit på helspänn och vi har hunnit städa undan och ta gemensamma fikaraster, fira en födelsedag, och arrangera lustiga gruppfotografier bland föremål som för tillfället finns på plats. Sådana enkla grejor som tid för kul binder samman och skapar mer än arbetsglädje, det skapar livslust och ork att kämpa mot fördomar, elaka påhopp och uppväger t.o.m. en låg lön. Vi som är anställda känner varandra så väl vid det här laget och det finns ett brett och högt utrymme för spex, för med hjälp av ironi kommer vi undan mycket av stressen i en annars hårt slimmad verksamhet.

uppklädd kollega (till vänster)

Intill Rönne å ligger nu marken delvis helt under vatten och innan jag kommit ut på gångbara stigar igen, efter att ha fått ta en lång omväg genom täta björnbärssnår och snirkliga alkärr, halvt sönderriven, försiktigt vadande så att stövlarna inte skulle fyllas med iskallt sumpvatten, började det störtregna. Jag fick avbryta äventyret och drog till mamma istället.

en stig, ett steg

 Fasslassbullarna från lokala kondiset Fenix var slut så det fick bli en bakelse med tosca på, "Tosca Surprise". Överraskningen visade sig inte ens likna den underbara kusinen Bistick, utan var en tung sak av smördeg, till bredden fylld av smörkräm. Yack-i-da! Men morsan gillade bakelsen och vi fick en pratstund och en god kopp kaffe i fina kaffekoppar, och medan vi satt där i det ljusa funkisrummet med de stora fönsterrutorna, föll snön. Från en alldeles silvervit himmel lystes allt där inne plötsligt upp, och utsikten över de gamla kastanjerna övergick från blöta bruntoner och sepia, till rent och grafiskt svartvitt. När soptunnorna, tvättmaskinen och vedförrådet under öppna spisen var påfyllda och jag hade gjort några ärenden i byn, hade mörkret fallit, och under bilfärden hem for jag likt Starship Enterprise i en hypnotisk ljustunnel av snöflingor. Vägen hem går genom små samhällen som stolt skyltas med alldeles nya vägskyltar. På en gammal karta från 1752 jag har upphängd i hallen här hemma, går det att se hur litet namnen har förändrats sedan dess; Östra Flinka, Bälinge, Vasabygget, Oderljunga, Heljalt, Månstorp, Harholma, Kåshässle, Ebbarp, Perstorp heter likadant. Det är väl Ulvs då, i kartan omnämnd som Ulsbygget, som sedan dess har fått byta ut några bokstäver, och Damsgård som nu heter Forestad.

en gång, en stig

Hemma hade jag lämnat utebelysningen tänd och katterna satt troget på farstun i det gula skenet av lampan och väntade på att bli insläppta. När brasan var tänd, några ljus tända och tevattnet var klart blev det några varv med strumpstickorna till ett par avsnitt av På spåret, innan boken och sänghalmen kallade. Så gick ytterligare en vecka till ända.

Green is the Colour - PF