tisdag 13 februari 2018

Me, a designated driver

en slav squat, inget annat
Kommer du ihåg hur det var att sova skavfötters? det är ett idealiskt sätt att sova, på så många vis. Man delar värme, tar liten plats och så kan man ligga och småprata tills man somnar, och när man vaknar behöver den ene inte väcka den andre för att stiga ur sängen. Dessutom är det helt oladdat. Jag minns precis hur det var, även om senaste gången var för väldigt länge sedan. Nu är tösen tonåring sedan ett antal år, med allt vad det brukar innebära av kroppsliga och spatiala hangups, fast ändå delar hon och kompisarna sovplats till höger och vänster. Det är skönt med en så avslappnad attityd till närhet. Nu till något helt annat.


I torsdags sade bilbromsarna slutligen stopp, så jag for med det allra sista unset bromsbelägg till morsan och parkerade där under högljutt gnissel och knak. Vi hade kommit överens om att jag kunde låna hennes bil när något skulle inträffa med min, men det fanns några hakar. Bilen, som hade stått ett tag, hade slut på batteri och bromsarna hade rostat fast, så vi fick bogsera den ur garaget och kickstarta med hjälp av en vänlig före detta granne som lyckligtvis var hemma. Sen byttes till vinterdäck och ficks litet tips på att fräscha upp bromsarna, innan besiktningen. I Ynkedynga finns idag - hör och häpna - en besiktningsman, och han är trevlig och bjuder på kaffe medan man väntar. Allt som allt tog det tre timmar i anspråk, och sen firade morsan och jag med en fasslasbulle innan min kärra baxades in i hennes garage och jag körde hemåt. Nu kunde jag både skjutsa töser och göra söndagsrundor utan sedvanlig inplanerad räddningsplan. Och gissa vad jag har kört!

Idag har jag kört till arbetet med det bedrägliga, men ack så sköna, inre lugnet som kommer med en särskild typ av svulstig lyx och bekvämlighet som bl.a. erhålls av att sitta i en bil som håller måttet. Efter att misstänkt ha glott på paneltavlan och suspekt lyssnat till nyupptäckta ljud i alla år, blir man lätt litet luttrad, men nu var den känslan lika borta som snön som föll igår. Inte ens när mannen knackade på rutan vid ett rödljus, och sa att jag helt saknar belysning där bak, knäcktes min nyvunna självkänsla. Jag - är - oövervinnerlig, åtminstone tills morsan är körduglig. Om bilen inte straffar min dåliga självkänsla genom att tappa glansen eller låter tutan haka upp sig när vi ska på konsert, så ska jag lova er att hålla stilen hela vägen in i nästa helg!

I Want You - Spirit of John Morgan

2 kommentarer: