Mucho Mucha es màs |
Jeppe Hein ger bedräglig frihet |
Där inne möts man direkt av museibutiken och strax intill kan du få en generös utblick över utställningarna. Ugo Rondinones "Ensamhetens språk" tar en hel flygel i anspråk. I verket måste du försiktigt kryssa förbi introverta människofigurer i clownkläder som sitter och ligger spridda på golvet. Det är en mycket märklig känsla att gå där och mina vänner beskrev en påtaglig obehagskänsla som jag tror kan handla om utanförskap. De människolika figurerna på plats är där fysiskt men stänger dig ute, mentalt, samtidigt som rummet ramar in dig i en påtvingad gemenskap. Det är både vackert och otäckt, på samma gång.
Ugo Rondinone ger obehag |
På andra sidan finns en stor samling av Damien Hirst, en konstnär som jag med tiden har lyckats försona mig med efter år av kritisk blick på något som jag har tyckt vara en avsaknad av självdistans. Hirst har istället för att vara kritisk samarbetat med de stora värdeskaparna, som banker, diamant-, och läkemedelsbranschen, och även de hårda vetenskaperna. Han är konsekvent och det måste jag beundra. Konstverken berättar om samtidens bombasm och hybris och pekar ut människans svagaste punkter: tro, hopp och vetenskap, och som alltid Värde. Kalven är kluven i två och halvorna monterade åtskilda i bevarande ämnen, dödskallen fullspäckad av dyrbara briljanter, läkemedel med Hirsts eget varumärke, strödda färgprickar likt Kusamas (eller är det hennes tabletter mot psykoserna), och så rockstjärnor, såklart. Hirst har tagit popkonsten till 2000-talet och talar till oss, fåfänga konsumenter på samma insmickrande vis som en säljare gör. Det är faktiskt rysligt bra.
Drama och Poesi |
Men vi fortsätter längre in i byggnaden, förbi åtskilliga prång och gångar vars vackra utblickar över sundet ger en känsla av att befinna sig ombord ett slagskepp. Längst inne finner vi Mucha-utställningen som är en stor samling av bilder och verk från affischkonstens tidigaste era. Art Nouveau eller Jugend är en idealistisk konststil som utgår från att kärlek och skönhet kan förändra världen, och genom att sprida vacker konst via affischer och skapa rumsliga allkonstverk kunde man uppnå en vackrare värld åt gemene man. Allt som kunde nå ut till en bred publik, från metrostationer, allmänna lokaler, och skolor, till reklamaffischer och kakburkar, dekorerades med vackra slingrande blomster och sveptes i obefläckade, unga kroppar.
när ytan är läckrare än innehållet |
Kring sekelskiftet 1800/1900 växte en obändig tro på konstens förändrande kraft och förmåga att förbättra världen och människan fram, men uttrycken kunde visa sig på de mest olika sätt. I Italien utvecklades med tiden futurismen, en maskinromantisk tro på kraften hos de manliga musklerna, i Frankrike och Schweiz fördjupades tron på poesin och kärleken hos dadaisterna. Gemensamt för dessa båda ytterligheter var en inre andlighet, och tron på konstens helande kraft, och därigenom möjligheten att genom konst förstärka människans inneboende förmågor.
En ung stil, alltid oförstörd |
En lössläppt Gauguin But hark; Is that a Mellotron I hear? |
Marijke Koger, 1966. Känns igen? |
Efter en god och stärkande lunch med utsikt över Køgebukten tog vi en repa till, innan vi shoppade och for hemåt igen med glada miner och minnen i bagaget. Kultur gör människan gott, det är så sant som det står skrivet.
Galnare tider, vackrare tider! |
Woodstock - Matthew's Southern Comfort
Legend of a Mind - The Moody Blues
Magic Carpet Ride - Steppenwolf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar