Murar av tegel

tick tack

jag har drömt igen, något jag faktiskt kommer ihåg. I drömmen befinner jag mig i köket i mitt hem, som är ett fantastiskt vackert hus i engelsk tudorstil. Till vänster om mig har jag ett dukat matbord av rustikt slag, en brasa sprakar till höger bakom en vit mur. Framför mig, mellan två kraftiga vitrappade murstockar skymtar ett högt fönster med tät spröjs och gammalt glas. Jag kan inte se ut eftersom det generösa solljuset som lägger vackra varmgula, vattrade skuggor längs murarna, bländar från mörkret här inne.

Till höger om mig har en lång, fin spricka i murstocken uppstått, sigsacklinjen som går längsmed putsens underliggande tegelstenar syns tydligt i släpljuset och i drömmen vet jag att sprickan är ny. Jag blir orolig och undrar vad som har hänt med fundamentet. På andra sidan om samma mur vet jag att en brasa är tänd, muren är varm och värmen påtagligt torr. Nästan otäck. Plötsligt hörs en dov knall och vännen som jag delar huset med kommer fram. Vi ser nu båda på hur ytterligare en spricka uppstår i muren, rakt framför våra ögon. Där det tidigare varit en vitmurad, levande, varm vägg syns nu en bred, ful spricka öppna sig likt ett avgrundsjup, och i den sekunden vet vi båda att murstocken är utom all hjälp. Jag frågar varför, han svarar då att jag bör bygga en ny mur, och föreslår att jag bör mura en där matsalsbordet nu står. Jag tvekar inför arbetet. Rivningen av den gamla, murning på egen hand, planen som jag själv inte har varit med om. Och var ska vi då sitta och äta? Vad händer med det vackra utrymmet vid fönstret om ytterligare en vägg av tegel skymmer den? Var får vi själv plats? Vill jag ha det så?

Här vaknar jag, tittar på klockan och får för mig att jag har försovit mig med fyra minuter. I själva verket har jag en minut kvar att sova, men det vet jag först då jag är inne på tösens rum och alarmet startar. Känslan av att vara försenad dröjer sig kvar, liksom känslan av att ha mycket tegel kvar att bära.

Tony Allen - Go Back

kund

Michael Johansson "Recollecting Koganecho"

en dam var på besök på arbetet igår, hon och hennes man hade kommit för att titta på ett par soffor och de letade länge och under tystnad. Jag kan se hur de förfärat vandrar mellan raderna av auktionsgods som i ljuset från lysrören och de skavda lagerväggarna plötsligt framstår som så mycket mer begagnade än de orkar med. Det är ovärdigt. Fyndplatsen visar sig vara en arbetsplats som blottar mekaniken, auran från fotot på hemsidan har plötsligt bleknat. Vad gör vi här?

Av platsbrist hade kollegorna fått stapla de hiskeliga skotskrutiga sofforna de söker ovanpå varandra, och de stod nu längst inne i lagerutrymmet, klämda i den trånga korridoren mellan hyllraden för tavlorna, och köket med fönster ut mot lagret där mina kollegor för tillfället intog sin lunch. För att komma dit måste man först gå förbi fotografens utrymme, de nyinkomna möblerna som står staplade ovanpå varandra, staplarna av flyttkartonger med ouppackat material, högarna av mattor, och lagerhyllorna för färdiginskrivet, skört material som väntar på fotografering och publicering. Arbetet på lagerkontoret är ett femtonspel (alternativt Tetris för dig som lever digitalt) och går ut på att ständigt justera, arrangera och flytta om. Det står mängder av backar fulla med porslin och glas på golvet, tavlor står tillfälligtvis lutade längs hyllor och väggar. Samtliga objekt som vilar mellan registrering och uppackning befinner sig i limbo, eftersom deras ansvar och öde vilar på personalen innan priset har godkänts av kund och de slutligen har publicerats. Av säkerhetsskäl har vi därför satt upp en handtextad skylt som skiljer det offentliga från det privata. "Endast personal". Fast även om skylten är stor och texten tydlig måste vi ibland påminna våra kunder om att de befinner sig off limits.

Oftast brukar kunder i dylika fall be om en snabb ursäkt och därefter kvickt försvinna bort, litet skamsna och med svansen mellan benen. Ibland händer det att de stannar en stund för en kort pratstund och skapar då en relation till personen som har värderat objektet, och visar intresse för arbetet bakom kulisserna. Men ibland, som igår, kan det hända att kunden blir så kränkt av att bli ertappad på ett ställe som understiger deras sociala värdighet, att reptilhjärnan åkallar den enda kända utvägen; hämnd!
Då beordras det omedelbart att dra fram de tyngsta sofforna som står allra längst in, eller den största mattan som ligger längst ner i den bakre högen, för att sedan - ljudligt och med stel nacke och frusen blick - spatsera ut igen, utan ett tack eller en uppskattande blick. Damen igår var så kränkt. Hon hade blivit ertappad med handen i syltburken och reaktionen var således. Det är en logik som går att förstå, men samtidigt tråkig att erfara eftersom den tar tid och kraft från vårt ordinarie arbete. Och även från damens håll sett är det beklagligt, för jag ser att hon inte mår bra. Genom att sätta sig själv i en situation där känslan av pinsamhet tar över förnuftet, väljer hon att göra livet onödigt svårt för både sig själv och omvärlden. Det är synd om kunderna.

slut

en sten har fallit. Först hörs en duns; chocken, därefter följer de runda dyningarna; tankarna som går i toppar och dalar. Avslut börjar med ett plask och slutar i tystnad, däremellan frekvenser av olika dimensioner. Olika ljud. Ord är ljud. Formade av tungan mot gommen, tänderna och läpparna. Resonanslådan är ditt huvud, struphuvudet är strängarna. Orden.

Tystnaden är nästan öronbedövande, ensamhet i topparna, lugn och ro i dalarna. Ord som guppar upp och ner, med allt längre intervaller. Tystare och tystare. Snart försvinner tankarna och det enda som blir kvar är den blanka, svarta vattenspegeln. Allt är som förut.

Captain Beefheart - Party Of Special Things To Do

F*A*C*K

Azuma Makoto & Shiinoki Shunsuke

första arbetsveckan gick bra. Chefen höll sig på avstånd och kollegorna var gulliga. Så långt, så väl.

Facket fuckar i vanlig ordning. Nu företräds jag av en fjärde person som skall släta över det misstag som lokalkontoret i Malmö lyckades göra. Mina misstankar om jäv besannades när jag fick bekräftat att den jurist som skulle företräda mig i fallet mot kollegan samtidigt fått i uppdrag att företräda honom, alltså den tilltalade. Sådant slarv är tydligen legio och slätas lättvindigt över med uttrycket "underbemanning". Således sattes en ny, ännu myndigare mansperson med basröst, in på ärendet. Denne ordnade oerhört geschwindt med en paragrafridande jurist från högsta ort som utgav sig för att hjälpa mig i fallet. Så jag reser till mötet i Malmö för egen maskin, 16 mil t/r med trasig kärra. När brevet, som skall förtydliga det som har "sagts", kommer på posten, läser du att ditt ärende är avslutat från och med nu. Du får inte och under några som helst omständigheter ta upp samma fall igen. Ridå. Alla ansträngningar, ork och all tid har runnit ut i sanden och när din fackförening eller myndighet skyndar på är det av internrevisionära skäl.

Jo, du läser rätt. På Unionen går det till på det viset. Se det som en varning.

Nu har jag fått ett oinsatt och oengagerat skyddsombud på halsen istället, så jag lägger ner. Varför ska min vacklande hälsa ge fyra välbetalda män arbete? Allt krångel med misstankar, granskningar av egna ombud och plötsliga kovändningar har dragit ut på tiden och nu är mamma trött igen.

Så jag ordnade upp saker och ting på egen hand med chefen på egna arbetsplatsen. Och grannens lånebil fungerade men skramlade, så nu verkar grannen dra tillbaka löftet om köp. Så vad göra? leta själv, såklart. Om man vill få saker gjorda måste man göra dem själv. Bra sås reder sig själv, egen lyckas smed, o.s.v. Etc. O.dyl.


Och så har jag haft en underbar ledig torsdag och fredagmorgon ihop med kärleken.
Saker och ting funkar också, emellanåt, åtminstone sådant som verkligen räknas.


The Cult - She Sells Sanctuary

There's a light that never goes out

Musik är en tidskapsel. Lyssnar på Smiths och dras tillbaka till gymnasietiden, en era som jag inte har lagt särskilt mycket energi på att rekapitulera och som därför känns mycket dimmig. Små fragment klarnar ibland, särskilt tillsammans med musiken jag lyssnade på då, och känslorna tränger sig på.

Åttiotalet var en lång väntan på något, oklart vad. Jag såg fram emot saker, längtade och hoppades. Jag fann tillfällig respit i musiken och lyriken och gömde mig bakom böckerna, och med körkortet tog jag mig ut till kyrkoruinen eller skogsgläntan med bäcken för komma undan de krav som tornade upp sig från skolan och omgivningarna. Att teckna och läsa blev en slags ursäkt för att dra mig undan, och med pennan och boken i hand kunde jag göra rätt för mig där jag satt för mig själv i skogen. Ensamhet blev en del av mitt ego. Jag reste ensam, gick på teater ensam, körde på bio ensam... inte för att jag gillade det, utan för att jag antog att ingen riktigt trivdes i mitt sällskap. Jag blev en självutnämnd ensamvarg och sögs in i romantikens lyrik och den brittiska musikvågen som stämde överens med mitt ego. The Smiths, Echo & The Bunnymen, The Cure, Joy Division, The Cult och senare PJ Harvey... Jag var svår, svart och flytande. När jag senare träffade min första sambo upplevde jag total samhörighet i den gemensamma musiken och vi flyttade ihop efter första natten. Det var Vi mot Världen - hopplöst romantiskt med allt vad det innebär, men det höll i 18 år.

När jag nu ser tillbaka på åttiotalet är det lätt att förstå hur saker och ting hänger ihop idag och att jag egentligen inte har förändrats så mycket sedan mina sena tonår. En stor part av mig är fortfarande goth och jag älskar motsägelser. Att inte bli förstådd har ofta varit en självuppfyllande profetia, och eftersom jag ofta söker mig till det lilla utrymmet där jag slipper förklara mig, hoppas jag ändå på det där mötet som tar andan ur mig. Det händer ibland att jag blir förälskad, jag blir det väldigt lätt, men vet att tiden har krånglat till saker och ting. Tid och rum, tid och rum... Jag väntar och trånar fortfarande efter förståelse och när den kommer vet jag att det snart är höst igen.

En hopplös romantiker.


How Soon Is Now - The Smiths
There Is A Light That Never Goes Out - The Smiths

Pesach

Två fällda, kapade och klyvda jättebjörkar som tidigare skymde solen på torpets västsida ligger nu på tork under tak. Jag fick hjälp av grannens jägmästare som har motorsåg, han blev under arbetet i gengäld av med sina nycklar... de återfanns som väl efter två dagars letande med hjälp av en lånad metalldetektor. Så mycket för att han hjälpte mig under Stilla veckan.

Rabarberprimörer

Sedan har det varit påsk, med allt som hör därtill. Bilhelvetet havererade på tisdagen, dagen före helg i vanlig ordning. Och så kom snön. Men det var väntat så lidandet blev kortvarigt... attan bara att jag hann reparera bilen för en löjligt hög summa förra veckan. Innan haveriet hade jag nämligen bestämt mig för att börja arbetspendla igen, med början nästa vecka, så chef, försäkringskassa, fack och läkare blev pliktskyldigast underrättade. Att ändra på planerna nu skulle innebära en massa problem och merarbete, därför kändes det enklare att hålla fast vid gamla planen: Ha bil att köra med. Pronto!

En granne med lånebil har tagit kontakt via facebook och det är möjligt att jag har en nygammal bil redan på måndag, dagen före arbetsstart. Om Gud vill, som det heter.


För tur ska en ha, också!

1. Om bilen hade dött på vägen till Helsingborg istället för därifrån, då hade jag inte kunnat ta kontakt med vare sig tösen som väntade på perrongen med vår enda mobiltelefon, eller mekanikern.
2. Med tanke på rutten, stod vi så nära verkstaden det bara var möjligt när bilen dog.
3. Eftersom det ösregnade (såklart) slapp vi bli våta där vi satt och kurade i bilen under en timma
4. Vänner erbjöd sig att skjutsa till affären och bjöd då samtidigt på te och samtal.
5.  Långväga bilande vänner från Storstaden tyckte synd om mig och tog mig således till säsongsnyöppnade Wanås. Efter att ha genomlidit en kort kulturvandring i underkylt ösregn ihop med mig, intogs en god påsklunch vid den öppna brasan i splitternya restaurangen. Utan ösregn inte samma grad av njutning helt enkelt.
6. Sist men inte minst: En hel och ren och alldeles underbar dotter. För det ska ni veta - det är inget man kan ta för givet, särskilt inte som ensamstående förälder med alldeles för mycket ensamt ansvar. En vän förlorade sin dotter nyligen och tankarna har under påsken pendlat mellan förtvivlan och tacksamhet. Vad är materia, i det stora hela.


Så varför gnälla? Låt mig summera.
Jag har hälsan, en hel och frisk dotter, ett jobb, vänner, ett hem med mat, vatten och ved.
Det judiska ordet för Påsk, Pesach, betyder gå förbi- så jag tror att jag gör det. Jag går vidare.

Donovan - Season of the Witch

Centrum och periferi

Från Högkullen med vy över Läckö

måndag och klockan är tio, jag sitter med sista koppen te som nu är ljummen och går att dricka med djupa, bittra klunkar. Fredagens attentat i Stockholm strömmar ur radions högtalare, och jag tänker tillbaka på den stund då jag först fick höra ljudet av den upprörda stämman som förkunnade nyheten, endast tjugo minuter efter händelsen. Ur högtalaren från en medresenärs mobilradio gick det inte att förstå vad som sades, men det upprörda tonläget fick oss alla i tågvagnen att tystna. Strax spred sig nyheten och de privata diskussionerna upphörde för en stund för att snart fortsätta, med insprängda kommentarer om nyheten.

Källsprånget

Viet bestod för tillfället av fyra människor, tillfälligt ihopsatta i en gemensam resa mot Göteborg. En kvinna i övre medelklassen från Vellinge, en ung man från Puerto Rico, söderbönan T, och jag själv. Diskussionerna som vandrade mellan våra gemensamma intressen som konst, musik, hästar och naturen, blev ibland avbrutna av samtal från systern i Puerto Rico, eller dottern från den skånska myllan. Omgivningen ville försäkra sig om att vi var i säkerhet och mådde bra. Jag kan inte avgöra om det var vårt perifera läge som gjorde att vi kände att rapporterna kändes en smula överdrivna, men vi var alla eniga om att medias fokus låg långt ifrån vår verklighet och vi oroade oss för att det snart skulle firas triumfer och plockas politiska poäng med hjälp av andras sorg och skada.

inifrån gammelskogen

Av helt andra skäl än de centrala rapporterna från Stockholm, kom vårt tåg att bli försenat, och tösen skulle missa sin anknytning. Vi hade måst lösa en garantibiljett för att inte själv bli ansvariga för resan och tågvärden skämdes en smula över att inte kunna hjälpa till, det märktes mellan ord som förkunnade lagparagraferna och yrkesrollen. Han återkom tre gånger för att berätta att dessvärre - tyvärr - men så ligger det till, bestämmelserna är sådana och det är vad vi måste förhålla oss till, jag är ledsen. Och vi nickade inkännande och sa att det är lugnt, vi vet nu, till nästa gång. Det var ett mellanmänskligt samförstånd i oförstånd, känslan av att vilja men inte kunna. Konduktören som slits mellan att vara serviceinriktad och kommunikatör. Mellan att vara mänsklig och maskinell. Vi har alla varit där.

Stora Salen

När tösen slutligen fick sitta i bilen med sin pappa, på väg till västsidan av Vänern, kunde kärleken och jag förenas i vårt mål mot östsidan: Det blommande berget, vårt alldeles eget centrum.
Och här börjar en helt annan historia.

nu med utesoffa och klosterlilja

Den Andre

Self portrait, frowning. 1630

att se sig själv i en annan människa kallas spegling. Jag har alltid funderat mycket kring igenkänning och spegling och särskilt i paralleller med porträttkonsten, eftersom den bär vittnesbörd av vad vi kan se av olika tiders och olika individers syn på den Andre. Väldigt ofta blandar konstnären in drag av sig själv i porträtten, det sker med största sannolikhet ofta på ett omedvetet plan, och blir på så vis ännu mer intressant. Det går nämligen ofta att se vem det är som har målat porträttet genom att se likheter och anletsdrag hos konstnären själv. För en uttolkare öppnas det en psykologisk dimension som kan berätta såväl om den tid porträttet skildrades, som om konstnären själv. Inget vi skapar sker i ett vacuum, som bekant.

Schjerfbeck, självporträtt med bakgrund av silver

Med självporträttet däremot är det annorlunda. Rembrandt är den konstnär som kanske oftare än andra målade av sig själv, Helene Schjerfbeck är en annan. Rembrandt klädde ofta ut sig i olika rollgestalter som skulle gestalta olika persona och hade turen att födas in i den holländska barocken, där konstnärens självklara status gjorde att han tidvis slapp mecenaternas piskor och krav. Hans ärlighetsanspråk blev dock slutligen hans död, eftersom tiderna förändrades och de nyrika köpmännens krav på ytlig lyster och ståt gjorde hans introverta ärlighet omodern. Rembrandt dog utfattig.

Strategiskt granskande, filtrerande omvärlden och med ständigt kritiserande blick betraktar han sitt eget ansikte med mod, nyfikenhet, hybris, lycka, skräck och förnöjsamhet. Självporträtten är en kavalkad över samtidens fordringar och det inre livets charader. Mot slutet möter Rembrandt sin egenbild med en människas fulla insikt. Det är en vacker man vi ser då, öppen och klok och fullständigt sann mot sig själv och därför utan krav på sin omvärld, annat än att be den stanna upp en stund och reflektera. Mognad är vackert.

Självporträtt vid 63 års ålder. 1669

Vad händer med dig när du går utanför din egen trygghetszon och försöker se in i någon annans gestalt? Blir bilden du ser ett skådespel, kanske rentav en nidbild? Hur långt vågar du söka utan att helt tappa bort dig själv, och hur långt klarar du av att gå utan att självbilden du skapat känns falsk? Den kontinentala filosofin med Simone de Beauvoir, Lévinas och Said bygger på Hegelsk dialektik, alltså att vi i vårt förhållande till omvärlden måste se det Andra, och sätta saker i olika perspektiv. Om vi endast utgår från oss själv kommer vi aldrig bortom den spegelbild som Narcissus fastnade i. Om världen mäts med oss själv som utgångspunkt, vad är vi då, annat än sorgliga droppar i en het öken?

Steget mellan normalisering av drag som vi känner igen oss i hos i en annan, och acceptans av en annans - och vår egen totala annorlundahet, är kanske just det som definierar mognad. I selfiens gyllene tidsålder är risken överhängande att vi aldrig någonsin vågar steget bortom Narcissus ankdamm eller växer upp till mogna människor med ansvar för annat än vårt eget välbefinnande.

Och ensamt, det blir det. För det blåser på toppen, se bara på Gud fader själv.
På sjätte dagen skapades människan till Guds avbild, allt medan djuren, bestarna, djävulen och allt det Andra som inte passade in i speglingen, gick att använda som material för förkovran. Har vi verkligen inte kommit längre än så, har vi ohjälpligt fastnat i detta etnocentriska 1700-talsparadigm?

Caravaggio, Narcissus ca 1599

Mavis Staples - Down In Mississippi

20070404

Jag är verkligen inte en människa som sätter värde på datum, det kan alla som känner mig någorlunda intyga. Födelsedagar, namnsdagar, jubileum, högtider eller annat anmärkningsvärt kalenderrelaterat går mig oftast förbi och jag undrar ibland hur jag klarade mig före datorns eller fejans inträde i livet. Dagens datum är ändå ett av de jag har svårt att glömma bort, och det är av vissa, trist förklarliga skäl. En av mina bästa väninnor under gymnasiet fyller år idag, och vore det väl ändå för en sådan skön sak som jag minns den 4 april, men tyvärr. Vid dagens datum, den fjärde april, för exakt tio år sedan blev jag uppringd på arbetet vid auktionshuset i storstaden av min dåvarande sambo, tillika tösens fader. Vi hade blivit vräkta, husnyckeln hade konfiskerats och han hade ordnat tillfällig bostad på vandrarhem, berättades det för mig i telefon. På mindre än två minuter rasade livet jag då kände ihop som ett korthus.

Jag får ibland ångestkänslor som inte går att förklara rationellt.
Idag sken solen, sol är bra för kroppen, särskilt om man är mörkpigmenterad och lider brist på vitamin D.  Jag har därför suttit ute i trädgården hela dagen och i ljuset av solen läst ut en avhandling i arkeologi, fortsatt med Liv Strömqvists fantastiska Uppgång & Fall och även hunnit läsa ett par kapitel ur den litet småtrista The Middlepause, som jag hade höga förväntningar på, men som nu tagit mig två månader att traggla mig igenom. Vidare har jag hinkat i mig alldeles för mycket kaffe, ätit en onyttig lunch bestående av knäckemackor med ost och inte gått på promenad, som jag vet att jag borde göra för att må riktigt bra. Summan av dessa misstag kallas Ångest och den luringen slår ut allt som heter balans, trivsel och gladlynthet. Istället blir du misstänksam, ledsen och trött. Så oerhört ledsen och trött blir du då att du glömmer bort att äta, glömmer bort solen, fåglarna, de små vackra orden och allt det vackra som ändå finns kvar där på andra sidan järnridån.

När tösen kom hem från skolan och stunden hos kompisen fick jag slutligen en kram. Och efter att ha bekänt färg och sagt som det var, och även gråtit en skvätt, fick jag höra precis det jag behövde.
-Det är väl inget datum att fira?
Pang på rödbetan, bara. Hon är bra på sådant, min tös.
Efter litet snack om dagens nationella prov i fysik åt vi middag och plötsligt såg jag solen igen, där den sakta sjönk ned bakom björkarna i väster. Ibland är det skönt att bara få vara riktigt ynklig, liten och eländig och få släppa taget om moderskap, måsten och kraven på kvinnlig styrka och uthållighet.
I morgon är det ett alldeles nytt datum.

Janis Joplin - Ball and Chain at Monterey

Hopp!

Rana temporaria

Det är lördag, ändå känns det som om helgen är över. När jag är trött blir jag lätt melankolisk och litet nere, även om jag saknar egentlig anledning för att vara det. Logiskt sett saknar jag anledning. Så ändå. Tänker att gränsen mellan längtan och avsaknad är hårfin, några timmar, bara. Fast vad är väl tid, annat än en mental process som får mig att tänka som jag gör. Å ena sidan, å andra sidan - så håller jag på.


Idag regnar det litet, jag har diskat och plockat undan efter gårdagen, sänglakanen luftas i värmen från vedspisen och dagens andra kopp kaffe är intagen. Jag borde vara glad, lyckligast i världen, inte minst efter veckans vinster vad gäller arbete och kapital, eller för all kärlek jag får från den jag älskar. Där ute sjunger skogsduvorna och trastarna, gransångaren har inlett vårens och sommarens haranger och tranorna dansar. Det är ljumt och vackert och snart täcks marken av skira vitsippeblad, om en vecka är Skäråravinens skogsslätter vita.

Vissa saker inträffar bara, andra saker får man hoppas på. Och hoppas, det gör jag.

The Way I Feel - Jonathan Wilson
David Crosby - Songs With No Words/Trees With No Leaves