måndag 3 oktober 2016

I felt a change

Kassandra*
Pustervik är alltså inte en liten ort vid havet om någon skulle få för sig det, lika litet som att Smygehuk ligger i Norrland, eller att Växjö skulle vara en dunkel håla nere i dalen i hemortskommunen, som jag trodde när jag var sådär fyra år gammal och full av fantasi drog ut på upptäcktsfärd i skogen nära föräldrarnas hus. Den där skogsstigen som var full av snubbelrötter och stora granar som man kunde bo under har förvandlats till en upplyst terrängbana idag och ser inte alls lika spännade och suggestiv ut som då man var en tvärhand hög, såklart. Känslan av att vara på upptäcktsfärd och att övervinna svårigheter på egen hand är oslagbar, den känslan kan poppa fram ur de enklaste vardagliga situationer ibland och då är jag fyra år igen och vandrar under enorma granar i en mörk skog. Då jag tog körkortet och handlade egen bil, en Volvo P4 som var så stor att man kunde sätta en pall i motorutrymmet, kom ytterligare ringar på vattnet och horisonten vidgades. Med denna farkost i matt ljusgul lack körde jag runt Sverige och gjorde upptäcktsfärder och hälsade på vänner, och världen som tidigare hade varit kringgärdad av andras krav eller begränsningar tedde sig nu helt plötsligt gränslös. Den där känslan, att bara kunna ge sig av - att vara på väg mot ett mål - den frihetskänslan är det bästa jag vet. Många sådana resor har det blivit, ett par av dem har satt djupare spår än andra och bland dem ingår alltid någon speciell person som väntar på andra sidan. Spänningen av att mötas igen efter lång tid, eller kanske t.o.m för första gången. Suverän.

I helgen gjorde jag och tösen en sådan resa ihop, fast eftersom jag har blivit mer ekonomisk med åren så brukar jag nu slå samman flera upplevelser i en, det har säkert med det där vuxenlivet att göra. En ska vara så himla effektiv jämnt. Hemma i majorna var det precis lika gôtt som vanligt, vi anlände tidigt och fick tid att gå igenom allt viktigt i livet sedan vi sett varandra sist, käka en bit och se till att ungarna hade allt som behövdes för en kul kväll, innan vi promenerade till Pustervik och konserten där. Efter en öl i baren på ovanvåningen gick vi ner för att lyssna på förbandet. Stray Train spelade amerikansk 80-talsrock och var väl ganska trista för min del, habila men tråkiga. Kadavar, som jag hade hört tidigare, består av tre håriga män som spelar högt, hårt och med grym energi. Efter en totalt trashad Helter Skelter var mina öron slut, jag hittade nämligen inte den lilla asken med öronpropparna i väskan och hade inga fickor i klänningen. Kadavar är inte något jag skulle stå ut med på skivspelaren här hemma, men i en mörk och testosteronstyckad lokal och som tillbehör till öl funkar de alldeles utmärkt.

Efter soundchecket startade Blues Pills upp med senaste skivans titelspår, tyvärr lät det litet mjäkigt inledningsvis, om det var mina öron efter Kadavars ljudbomber eller en liten osäkerhet från bandet kan jag inte svara på. Det var uppenbart att den hårt arbetande Elin ensam måste bära upp hela scenen och det tog ett tag innan hon känt av den traditionella göteborgspubliken, som här nere på golvet nästan uteslutande bestod av män... och Elin Larsson är ursnygg. Det var därför särskilt intressant att se publikens reaktion och hennes gensvar under Devil Man. Har de verkligen lyssnat på texterna?

Jag gillar hennes souliga låtar särskilt mycket för här får Elins varma och jazziga röst utrymme på ett sätt som jag saknar under de rivigare spåren då hon ofta låter lika ansträngt tuff som Cassandra i Wayne's World 2. Rock är visserligen bäst när den innehåller ett visst mått av ironi, men det ska inte behöva inverka på artistens värdighet, och Elin är värd ett bättre öde än att reduceras till en rockklyscha i svart ryschpysch och långt hår. Kvällens höjdpunkt var när hon ensam kom in på scen, förklarar att hon inte är pianist och sätter sig ner och skakar av sig allt vad publikfördomar heter och fullkomligt ÄGER under I felt a change. Hur kan man inte älska hennes ärlighet, nakenhet och rakhet? När hon i senaste albumet vänder sig utåt, anklagar hon inte sig själv längre utan har gått vidare, så talar hon till mig på ett särskilt sätt, vi delar erfarenheter kvinnor emellan.

Jag hoppas innerligen att hennes manliga publik verkligen fattar tilltalet i den mognare framtoningen och lär sig uppskatta den, istället för att tränga tillbaka henne i en färdigskriven ask med lock. Att vara kvinna och frontperson i ett bluesrockband kräver exceptionellt mod och självförtroende och hon har det som krävs för att bli riktigt stor. Rockvärlden behöver fler ärliga och intelligenta kvinnor på scen, fler berättelser som handlar om att womanhood är så mycket mer än att vara till lags, vilket är ett hopp som jag vill skänka min dotter. Frågan är om musikvärlden är mogen det förtroendet..? Vi gick i alla fall hem ytterligt nöjda och belåtna.


Söndagens förmiddag tillbringades på Bengans, där vi fikade tills dörrarna öppnade och tösen fick införskaffat senaste halvårets önskelista, jag har redan spräckt min budget i skivinköp får ett år framåt på auktionsfynd, så jag måste hålla mig kort.

F hade bjudit in två gamla vänner från stenebytiden på middag och resten av dagen och en bit in på kvällen snackade vi, åt god mat och fick massor av skratt. Hur lätt är det inte att sugas in i den tidsmaskin som riktigt god vänskap innebär, och då plötsligt gick det upp för mig vilken förändring tiden på Stenebyskolan inneburit för mig och hur viktig den har varit i mitt liv. Att få ta chansen att byta miljö, för att testa sina dolda kvaliteter eller sidor som inte har kommit fram i hemmiljön av olika skäl, kan vara livsavgörande. Jag var tjugofem år och det var första gången i mitt liv jag började tycka om att vara jag, och sedan dess har jag lovat mig själv att aldrig mer kompromissa med vem jag vill vara. Livet är en ständig resa, vi slutar aldrig utvecklas, för om vi medvetet stänger ute intryck eller inte tar de chanser vi får kan livet bli likt ett hack mitt i tradigaste låten på sämsta skivan.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar