det vackraste

under promenaden idag kunde jag känna den där säregna doften av kyla och regn och bara en halvtimme senare började träden ruska sådär som de gör under ett annalkande oväder. Strax därpå, under en kort stund, befann jag mig mitt i en märklig mikrostorm och omgiven av singlande gula löv och ett kallt regn hördes inget mer än rasslet från de fallande löven och de tunga dropparna. I skyddet av lövkronorna var det som om jag befann mitt i en tavla av Claude Monet. Mörkret som sänkte sig gjorde att de gula trädkronorna antog en gradvis varmare ton och kontrasterade mot de snart helt svarta och regnblanka trädstammarna. Efter ett litet tag bröt solen igenom, från strax över bergskrönet skickade den sina brandgula strålar nästan horisontellt in genom dalgången och vi som befann oss över bäckravinen kunde bevittna hur kondensdimmorna från Skärdammen lyfte över ravinen och seglade som små molntussar genom ravinens zig-zagbana.

Skogen brinner nu, nere i den fuktiga dalgången och längs vattendragen och de sipprande klippskrevorna målar den glödande orange, guldockra, postgul och terrakotta, medan här uppe i de torrare och bergiga klippskrevorna har boklöven som tidigare varit mörkt klorofyllstinna återtagit vårens skira, ljust absintgröna färg. Nästa vecka har löven tappats i dalgången, medan här uppe kommer topparna att brinna ett tag till och fotografer trängs för att föreviga miraklet. Parkeringsplatsen under Naturum är full till bristningsgränsen under helgerna och man får stiga undan för familjer med hundar i snöre och barn i ryggsäckar, alla rustade för strapatser i ändamålsliga kläder. Vi är ett naturälskande slag, vi tempererade nordbor och japaner. Jag tänker ofta på det när jag ser en grupp utländska besökare, men vad tänker de om vårt dyrkande? Går det att känna urkraften eller är den bara hopplöst, kulturellt betingad?

De starka färgerna som tycks komma inifrån löven glöder nu med solens hjälp så att jag nästan tappar andan. Här hemma har bäcken fått vatten som porlar och kluckar över stenar och nedfallna grenar och morkullorna turas om att skrämma slag på den som törs kliva in på deras revir. Jag har svårt att tänka mig att det finns en vackrare plats än här, just nu. Det skulle vara Maine kanske, eller Kyoto...

Dungen - Jakten genom skogen

Shinrin-Yoku "Skogsbad" - Natursidan