fredag 7 oktober 2016

Daemon

Ho Fan och existentialismen
4/10
blir hotad av kollegan som skriker och hänger över mig med knuten näve. Anledningen: jag ber honom ta hand om sina egna kunder och säger att jag är trött på att ta hans byk och att det är för kundens bästa. Konsekvens:  Chefen beskyller mig för att vara otrevlig. Kollegan är "känd för sitt hetsiga temperament" och jag ska be om ursäkt eftersom han inte kommer att göra det. Jag vägrar och blir beskylld för arbetsvägran. Jag mailar kunden. Chefen vill att jag ber kollegan om ursäkt, jag vägrar och tycker att min kollega kan ta kontakt med sin kund, hänvisar till en diskussion under ett tisdagsmöte som handlade om ansvar för våra egna kontrakt och tycker att hans beteende är oacceptabelt. Ingen ska behöva stå ut med en kollegas hot och skrik och kvinnofientliga invektiv, inte bara om man har en utmattningsdiagnos. Jag ber chefen vara oroad för vår kvinnliga kollega som ständigt måste städa undan efter andras slarv. Var rädd om henne, säger jag. Han reagerar med tystnad.
Gör mitt arbete och kör hem.

Hemma tröstar tösen och jag varandra, hon har också haft en jobbig dag och ville överraska mig genom att baka bullar åt oss på kanelbullens dag, men degen är tung och vill inte bli som hon hoppats. I skolan har hon fått en kortslutning och kunde inte förklara ett matteproblem på tavlan, jag säger att det kan vara bra att klasskompisarna kan se att även solen har fläckar. Nu sitter hon med en kudde och har gråtit. Vi kramas, hjälper varandra med degen och ersätter smöret som tagit slut med kokos, rester av dadelhack och råsocker och bullarna avnjuts senare som efterrätt. Både tösen och jag  behöver mat och vila och närhet för att må bra och kvällen blir fin. Somnar nöjd, tänker att det som verkligen räknas och är viktigt är helt, och sover tungt.



onsdag 5/10
sjukanmäler mig, jag har sovit men är trött och har ett tungt huvud. Känner mig jagad och kan inte sitta still, samtidigt är jag orkeslös och får ingen ordning på tankarna. Skriver en lista på sådant jag måste göra och börjar ringa myndigheter och planerar dagen. Orkar ta tag i saker, vilket känns bra.

Jag vet av erfarenhet att jag är hyperaktiv och effektiv i chockfasen och att jag snart kommer in i en låg fas och måste passa på. Det är fördelen med att ha en rutinerad sjukbild. Får fin respons av facket som sätter en förhandlare på ärendet och kallar det jag har varit med om för trakasserier. Ett ord hjälper för att tankarna ska börja klarna. Jag blir rekommenderad att ta sjukledigt under de sju dagar som jag har lov att vara ledig utan intyg, och att avvakta ombudet som skall ta kontakt under veckan. Responsen gör att jag kan andas normalt igen och får energi att ta itu med sådant jag har velat göra en tid. Ringer Vårdcentralen, försäkringsbolagen, tar kontakt med en ny bank och gör en retroaktiv anmälan av överfallet den 1/8 hos mitt andra försäkringsbolag. Tanken är på framtiden, och jag hoppas att sjukvården i Klippan har möjlighet att sätta sig in i problematiken, trots att jag aldrig har varit där i eget ärende tidigare. Jag har inte orkat.

Får tid 11.00 hos VC i Klippan och ett möte med min husläkare, M. M är från Irak och har svårt med språket. Han vet inte vad mitt yrke är och innebär och jag ägnar mycket tid åt att förklara, men inser att han egentligen inte förstår. Vi ler mot varandra och jag känner att jag måste hjälpa honom och glömmer mitt eget ärende för en stund. Det ger en kort respit från ångesten men blir tyvärr något jag tänker mycket på under kvällen, vilka blir konsekvenserna, har jag fått den respons jag behöver. Vad händer om jag inte blir tagen på allvar. Sjuksyster tar EKG och sänkan och jag har normala värden. Jag förklarar att jag normalt har låg sänka, men får inget gensvar, syster har bråttom och skyndar ut ur undersökningsrummet och jag får känslan av att jag tar upp tid. Pratar med min doktor som summerar min kroppsliga status som mycket god, att han hör av sig och säger att den kurator jag bett om (psykolog saknas) skall ringa mig under fredagen. Jag får en lapp, M skall kontakta mig måndagen den 10/10 ca 08.40.
Jag kör hem och tar vägen förbi bilverkstaden inne i Ljungbyhed för att höra om garantin fortfarande gäller för reparationen som har gått sönder igen. Jag får en verkstadstid dagen därpå. Hemma plockar jag fram vedklyven och hämtar grovved och klyver ved i ett par timmar, tills tösen kommer hem, därefter tar vi kaffe och bulle ihop och pratar litet innan jag värmer upp vedspisen för middag. På kvällen tittar vi på Syskonen Baudelaires olycksaliga liv och hon lägger sig.
Jag har fått tre mail från chefen. Jag svarar inte på det senaste som uppenbart är skrivet i rädsla, möjligen är han onykter, men det som står där oroar mig och jag börjar grubbla. Innan jag somnar pratar jag med O på telefon som ger praktiska tips och medhåll. Tack vare samtalet kan jag somna men sover oroligt och vaknar åtskilliga gånger. Minns inte när jag sov en hel natt senast.




torsdag 6/10
Vaknar med huvudvärk och ont in nackmusklerna. Efter frukostrutinerna tar jag bilen till verkstaden, med lånebilen kör jag hem och väntar på samtal. Eftersom vi ofta har strömavbrott och saknar mobiltäckning har jag stenålderstelefon och saknar nummerpresentatör. Därför måste jag vara inomhus vilket har både för- och nackdelar, jag måste ta det lugnt, medan väntan gör att jag börjar tänka och blir orolig. Tittar åtskilliga gånger på mailen, läser om chefens meddelande trots att jag har lovat mig att inte tänka på arbete när jag är hemma. Olustkänslor kryper inpå och under skinnet och jag känner mig utsatt, hotad och märker inte hur jag låter ondskan ta över. Syftet med hans mail är uppenbar, och jag förmår inte att värja mig.

När jag slussas runt hos ett försäkringsbolag utan att få tala med någon på skadeanmälan, brister det. Jag ber den fjärde slusstelefonisten om ursäkt och lägger på luren, men har fått ett telefonnummer. Efter ett tag orkar jag ta mig igenom uppgiften på deras hemsida och sänder anmälan, en smula lättare på hjärtat. När det fackliga ombudet ringer är jag slut och trött och svamlar och märker att tankestruktur saknas. Jag lägger på och känner mig dum, överkörd och misslyckad. Jag kommer att bli av med arbetet och börjar oroa mig för framtiden. Tankar går i kors. Mekanikern ringer, bilen är klar, jag kör och hämtar den och betalar 540 SEK, kör och handlar och så hem igen. När klockan är 15 hör tösen av sig, klosterlunken är över och jag kan hämta henne vid skolan. Packar med badpåse och så kör vi till simhallen. Är nere, ledsen och arg och besviken, mest på hennes pappa som har gjort sig påmind igen efter en lucka på över tre månader. Det brukar ta mig 33 minuter att bli av med de svarta tankarna, men idag är jag fast i mörkret. Inte förrän hemma igen kommer jag på att jag har glömt äta, och efter middagen är det bättre. Vi kramas, skrattar och tittar på film och när tösen har lagt sig tittar jag på The Wolf Pack på svt play, gråter mig till sömns och vaknar 01.00 och somnar inte om förrän morgonen.



fredag 7/10
När klockan ringer känner jag mig oerhört trött och utmattad och hjärtat pumpar hårt. Morgonrutinen som har fyllts på med vedeldningen tar litet längre tid, men med värmen kommer känslan av ombonat hem tillbaka och när tösen hoppar på bussen är det varmt. Jag är orolig, springer fram och tillbaka, kokar kaffe och eldar, läser artiklar sporadiskt och har svårt att koncentrera mig på en sak i taget. Jag måste stanna kvar inomhus idag eftersom kuratorn lovat ringa men vet inte när. Egentligen borde jag gå ut på promenad. Jag behöver röra på mig för att få kontroll på kroppsvätskorna och skingra tankarna.
Nu sitter jag och skriver detta på en dator, att kunna hoppa mellan raderna och justera mina tankevurpor och missar gör mig lugnare. En viss form av självkontroll uppstår genom att sätta saker på pränt, ord ger struktur.

Tankar som är svåra att mota bort har fått mig att inse vad demoner verkligen är. Sömn är livsviktigt, men jag vet att sömnlösheten är ett symptom på yttre omständigheter och att det kommer en förändring, så snart jag har kommit underfund med vilka felen är kommer jag kunna åtgärda dem. Det är alltid svårt mitt under en kris, när demonerna saknar namn och kategori verkar de gränslösa och suddigheten tränger sig in i allt man företar sig. Ibland lyckas jag stanna upp i tankarna och då möts jag av en struktur som egentligen är enkel, men än så länge är dimman så tät att nätet inte framträder i sin helhet. Men jag har hittat några detaljer och vet att i takt med att dimman lättar, framträder helheten. Klarhet.

Katter är fantastiska djur, min katthona kommer nu ofta och gör sig påmind om att hon behöver mig och ger sig inte förrän jag har lagt ner datorn och låter henne ligga på min mage. Det finns inget vackrare än när livet gör sig påmint. Efter en stund inser jag att det som händer omkring egentligen är oviktigt, när det finns liv som behöver mig och som inte skäms över att vara öppen med det behovet. Hur mycket jag än värjer mig, så återkommer hon. Det är som om hon har förstått att aktivt motstånd kräver massiv övertalning, att hennes behov av mig är min bästa tröst. Och med den tanken växer jag, som människa.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar