Reflexion

det är nu fjärde sjukdagen och jag har så smått börjat återgå till att fundera kring samtiden igen, det är minnet som krånglar och jag har märkt att det är svårare för hjärnan att försöka återkalla detaljer i nutid än att tänka abstrakt. Hjärnan är en fantastisk manick, den vill rädda kroppen genom att stänga ute oro, och därför är koncentrationen på detaljer och minnesfunktionen urkopplad. Men sömnen är kass, tröttheten förlamar, kroppen börjar krokna och jag utmanar orken varje dag.

För att ladda upp hjärnan med bra minnen har jag gjort trevliga saker under ledigheten, i helgen var jag i Lund och såg Inferno på bio och åt gott på Grand i härlig miljö. Jag tycker verkligen om det dämpade sorlet av människor som trivs och det mjuka ljuset som silar in från raden av frontfönster, om man sitter på Gambrinus har man dessutom takfönster och så är maten utmärkt! Från de små borden hörs inga skrap från stolar, inget klirr från bestick, inga höjda röster, utan bara ett belevat sorl, dämpat av hänsyn till omgivningarna och för grannbordets bästa. Atmosfär.

Jag har tur som har en god vän som bjuder ut mig ibland, vi pratar om resor och lösa framtidsplaner, litet politik och jag får känna mig normal och t.o.m. litet smart ibland, vilket alltid är trevligt. Det finns människor som har förmågan att lyfta andra genom att omärkligt leda in samtal på gemensamma intressen, ha humor som aldrig tycks skavas i kanten, och som vet att tystnad och utebliven respons inte är arrogans. Vanlig gammal hederlig hövlighet, ödmjukhet, anspråkslöshet, blygsamhet, respekt - är saker som tycks mig allt ovanligare idag och som därför är så mycket viktigare att ta tillvara när de väl uppenbarar sig.

Jag är rik som har vänner kvar, trots att jag är tillbakadragen. Min kamp är för att kunna ge dem tillbaka, det jag har fått.

Jefferson Airplane - Today