Dukkha

Sune Jonson

jag älskar snällhet. Den värsta formen av avtändande mänskliga egenskap jag kan tänka mig är självgodhet, utsugarmentalitet och förtryck. Feghet går också fetbort - och självömkan. Alla dåliga egenskaper hänger ihop på ett sätt som skulle kunna definieras med ett ord: maktgalenskap.

Om jag skulle skriva det på näsan skulle jag göra en sprängskiss av eländet, litet ungefär som råttan på repet. Ja, du vet den där gamla sedelärande historien om pojken som inte ville gå till skolan. Vi lär barn att lydnad är lika med snällhet, fast med åldern förknippar vi snällhet med dumhet och hånar den stackare som inte vågar stå upp för sina ideal. Stefan Einhorn beskriver det såhär och Fredrik Edin såhär medan båda är överens med mig och Kropotkin om att samarbete is da shit.

Jag vill inte fastna i gnällträsk, inte bli tjurgumma eller häxan surtant. Jag vägrar, för jag tror på snällhet, godhet och vänlighet som en inneboende egenskap hos alla. Det är bara det, att inte alla vågar plocka fram den egenskapen, kanske eftersom livet har lagt sordin på känslorna - men, tänker jag, förstår de då inte vad de missar? Om livet är en jämmerdal är det bara att inse det och göra något gott av lidandet, kanske genom att känna igen den hos andra. Och om hela livet innebär längtan och längtan leder till otillfredsställelse, ungefär som råttan på repet fast utan de moraliska aspekterna och de vassa pekpinnarna, är den samtidigt en fantastisk drivkraft. Längtan är livslust.

Jag kommer alltid att passa på att bli glad över snällhet när den uppenbarar sig, och om den sedan visar sig vara falsk så har jag åtminstone fått en stund i solen som är värd all möda. Det blir de stunderna jag kommer att minnas när jag blir gammal och senil, likt en vacker filmsekvens på repeat. Fram till dess kommer mitt mantra vara: jag lever.

Tore Johnson

Funkadelic - Super Stupid