Vanlig

det är gråskalorna som utgör livet, vägen till alla händelser, det som vi oftast inte berättar om, av rädsla för att vara "trista". Ligamentet, kittet, länkarna och kopplingarna sammanför oss. Jag läste någonstans i en liten comicstrip (just den, ja) att vi gör allt för att maskera det vi är, med förhoppning om att framträda som mer spännande. Men vem avgör vad som är spännande för den andre - du själv?

När jag gick i hantverksskola träffade jag ett syskonpar som hade bestämt sig för att inte gifta sig (läs flytta ihop) med någon. Deras argument lät övertygande för mig då; det handlade om att slippa be om ursäkt för att vara sig själv och lägga fokus på att klä upp sig för varandra istället, slippa smutstvätten och den osminkade kroppen. Nu vet jag annat. Jag vill veta allt om min partner. Hur skulle vi kunna hjälpa varandra om vi inte förstod vad som pågick där bakom masken? Hur skulle vi kunna älska varandras små egenheter, om vi inte insåg sammanhangen som hade skapat dem? Hur skulle vi då veta att vi skulle bli förlåtna för ett felsteg, att det inte var illa menat eller av ren elakhet, utan bara ett dumt infall. Barn blir förlåtna för sådant som dumheter, vi vuxna har en tendens att lägga alldeles för stora och stereotypa förväntningar på varandra. Vi tolkar det vi ser, det vi får och det vi känner - något annat vore omöjligt.