Sopor

vi ger mer och mer. Jobbet, hemmet, vänner och bekanta, bloggar och sociala nätverk ställer krav på oss. När vi slutligen inte orkar längre stänger hjärnan av och säger stopp, nu räcker det. Att gå in i väggen, bli utsatt för stressymptom, vara utarbetad, dränerad, oförklarligt olustig med overklighetskänslor, få depression och vara nere är alla diagnoser på att vi inte pallar för trycket. Kroppsliga tecken som oöverstiglig trötthet, amnesi som gränsar till Alzheimers och nedstämdhet gör att du plötsligt slutar fungera som vanligt och måste inse att något drastiskt måste ske med livet för att du inte skall sluta som en ruttnande grönsak.

Vår generation har lärt sig att åtgärda fel, sätta in akuthjälp och medicinera bort det som är otäckt. Detta innebär att vi aldrig har lärt oss ta vara på det som redan finns där. Att förvalta ett arv innebär så mycket mer än avkastning, det betyder även att lyssna på saker, historiskt. Att inse att lärdom är en ackumulerad kunskap som spänner över generationer, och som inte går att läsa sig till genom att öppna en bok eller genom ett nytt dataprogram, kommer att bli en dyrköpt erfarenhet i framtiden. Förebyggande vård, varsamhet om kroppen tillika själen är idag något som går att läsa om i fitnesstidningar och livsstilsmagasin, dock är detta långt ifrån applicerat på det verkliga livet. Sociala klyftor visar sig öppet i hur vi väljer att ta hand om oss och vår kropp. Tag som exempel den äldre patienten hos tandläkaren i min lilla by, som tyckte att det nu fick räcka med undersökningar för hans del. De 700 kronorna kunde han lägga på att åtgärda problemen på egen hand. Hur tänkte han då? säkert på samma vis som de flesta som lärt sig att värdera livet efter plånboken och magen. För 700 spänn kan han visserligen köpa tandkräm, tandborstar, tandtråd och en tång - men aldrig insikten om att tänderna och munhygienen hänger ihop med det totala välbefinnandet. På lång sikt.

Ibland är 1+1 inte så enkelt som man kan tro. Nollan är ett begrepp som vi har lärt oss trolla med, den tomma mängden berättar kloke Herr Birger om här, så mer habilt än så blir det nog inte. Men blotta tanken på att vi har lärt oss trolla med siffror och att detta har fått konsekvenser för vårt leverne är rätt skrämmande. Bara tanken på att många idag faktiskt väljer att se framtiden som ett tandlöst leende med sugrör i käften är hemsk nog, särskilt som vägen till ett lustfyllt liv med ett äpple i den åldrande mungipan inte kräver mer än en ganska liten uppoffring.

Om vi bara insåg att förebyggandet och den långsiktiga planeringen även gällde oss på ett personligt plan skulle vi kanske slippa sophögarna i framtiden, såväl de kroppsliga som de materiella… Det behövs fler människor i vår omvärld som förstår och tolkar tecken på missförhållanden, eftersom det är omöjligt att förstå dem själv. En ångar på som vanligt, ovetande om att reserverna håller på att ta slut och när de gör det, är det för sent.