upp och ner och så upp igen

idag har det varit blåsigt minsann, fram och tillbaka och hit och dit. Det började i morse, genom trista nyheter. Jag måste sluta läsa tidningen. så jag var litet uppjagad över småsaker som handlar om den "nya offentliga förvaltningen", om de maniska utvärderingarna och alla snablars rapporter som skall fyllas i och sammanställas och tar tid och undergräver kunnande och professionell autonomi och Gah! Nå... jag fick faktiskt ett trevligt besök till elvakaffet, strax efter att jag slukat mitt tiokaffe alltså och just tänkte ge mig i kast med arbetet, så det passade ju fint. Vi diskuterade livet, om utbrändhet, relationer, arbete och etik, saker som berör och som går på djupet utan att bli kletiga och personliga. Jag har svårt för ytlighet, yta tråkar ut mig, så det blir fler besök av det slaget. När besöket åkt kände jag mig ensam ett tag och gick igenom en smärre kris för jag hade tappat tråden men fick upp humöret av en god vän på fejan, men det åkte ner igen av en annan person på nätet. Rejält alltså. Sablar! Just det ja, lunchen. Åt upp veckans sista soppslurk och fick litet energi igen. Men kaffet. Jag klarar nog inte av så mycket kaffe mer, kanske det är kaffets fel att jag har svårt att koncentrera mig? Så då fick jag tänka om och bestämde mig för att gå ut en runda i skogen. Det hjälper alltid.

Ute var det disigt idag, ungefär 14° och litet blåsigt. Jag fick se hinden och gärdsmygen som drillade och trummade glatt, hörde även taltrasten och så mina ständiga följeslagare, större hackspetten och nötväckan utöver alla andra gynnare som plötsligt ekar i samma skog som legat tyst så länge. Det blev en runda på ca milen, där man går genom ängar, hagar, småskog, gammal bokskog, snårskog, vattensjuk skog, nytt och gammalt kalhygge (ja, jag använder det ordet), beteshage för häst, beteshage för ko, björkdunge, urdikat, nyplanterat och impediment. Det sista ordet har jag lärt mig på senare år, ganska bra ord att använda i sammanhang som handlar om exploatering och effektivisering, två ord jag får utslag av. Nämligen.

Vitsipporna lyser upp nu på en del platser, det doftar mull och fräscht och luften är ljum. Fågelsången får en att lyssna och tänka på annat än saker som stressar mig just nu, som ekonomin och arbetssituationen. Jag har lätt för att koppla av men dessvärre lika lätt för att varva upp. Det är det där hemska vattenglaset, en droppe och så är man över kanten och jag är ibland säker på att jag aldrig någonsin mer kommer att kunna arbeta fulltid igen. Så är det bara, så jag har blivit torpare av många olika anledningar. Som väl är har jag en dotter som är med på noterna och som har sett förändringen hos mig, stackars liten. Promenaden gjorde gott, för när jag kommit hem och gick in för att titta till pullorna hade de lämnat mig en liten försenad, men ack så fin påskpresent. Dubbel lycka. Så det blir en extra fin frukost i morgon, om jag inte sparar dem förstås, de är ju så vackra.

Jag undrar hur det vore ställt med mig utan mina marschkängor och skogen, egentligen. Och utan  hönorna och vännerna förstås...
eller musiken! ja musiken.... mmmm ja.