onsdag 10 april 2013

Maman. En historia om att bli boostad.

idag fickjag en fantastisk kick av en kursare från bildtolkningskursen. Hon och jag kom på kant med varandra från början, då vi blev invalda i samma arbetsgrupp. Hon är oerhört effektiv och jag skulle vara förminskande i omdömet om jag kallade henne något mindre än den mest strukturalistiska ordningsmänniskan jag har mött, och då har jag levt med en ingenjör och Ericssonstrateg under sju år (vilket inte betyder litet). Jag själv är alltså tvärtom, går mycket på instinkt och känsla och använder dessa som arbetsredskap när jag tolkar. I min värld skulle det vara helt uteslutet att missa inkännandet i tolkningen av konst och jag blev så glad när jag upptäckte att det idag faktiskt finns ett visst utrymme och förståelse för detta i.o.m. nya vetenskapliga metoder.

Det dröjde dock inte länge innan vi fann varandra i motsatserna. Vi kompletterade varandra exakt och förstod och fyllde i varandras tankar, något som gav oerhört mycket frukt under den senare delen av kursen. Vi hade ett pressat schema den terminen, med två tentor per vecka. Ena tentan bestod i en skriftlig redogörelse av en teori, den andra en muntlig redovisning av ett självvalt konstverk där man skulle tillämpa någon av de studerade teorierna. Mycket lärorikt. Jag valde att skriva ner allt mitt material, även den muntliga tentan, eftersom jag tänker bäst på det viset och jag hoppades väl att jag en dag skulle kunna få nytta av arbetet.

Nu tänkte jag bjuda på ett av de arbeten jag gjorde under den tiden, som enligt Nina idag framstod som så fyndigt. I vanliga fall har Louise Bourgeois uteslutande hanterats ur ett Freudianskt psykoanalytiskt perspektiv, vilket har gjort att man har fokuserat på hennes barndom och relationer till föräldrarna. Jag valde ett annat angreppssätt.



Louise Bourgeois “Maman”. Psykoanalytisk teori: The Gaze och feminism, om att peka ut och inringa osynliga värden och dominanta maktstrukturer.
Det har inte varit särskilt svårt att beskriva Bourgeois som en feministisk konstnär vars verk bör tolkas utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv. Det senare är ett faktum som hon själv poängterade för tidskriften Artforum inför sin första retrospektiv i NY 1981.
Det är hennes medvetenhet kring psykoanalysen som teori som är ingången till varför jag börjar leta bland utbudet av teoretiker efter Freud och fann flera likheter med Lacans blickteorier och främst hans och Freuds feministiska kritiker och efterföljare. Valet av spindeln som symbol för moderskap kan komma från Freuds drömtolkningar, där spindeln är en symbol för moderskapet.
Jag lekte litet med idén att spindlarna inte var platsspecifika fast ändå stod i dialektiskt förhållande med särskilt utvalda konstruktioner och arkitektur i sin närhet. Då upptäckte jag snart att det kunde handla om just att utmana de rådande och historiska maktförhållandena på platsen. Främst var det förhållandena till katedraler, kyrkor, stora museer, kungliga slott, banker men även fideikommisser, denna form av ärvda gods som enbart går på fädernet, vilket har varit fallet på Wanås.

Här tänkte jag associera till Ann-Sofi Sidéns verk “fideicommissum” som köptes in till Wanås skulpturpark år 2000. Konstnären är avbildad i brons i naturlig storlek, kissande i hukande ställning. En traditionell bronsskulpltur i ett mindre traditionell form avsedd att utmana det patriarkala. En kombination mellan traditionella material i ny form.
"Maman" är byggd som en konstruktion och man har ibland beskrivit skulpturen som liggande i gränslandet mellan skulptur, konstruktion och arkitektur. Den första spindelkonstruktionen gjordes i traditionella material inom ingenjörskonst och arkitektur, nämligen rostfritt stål och marmor vilket kan tänkas materialisera en manligt dominerad yrkeskår eller en allmän mansdominant struktur. Materialet och skulpturen fungerar på så vis även som fetisch, där symbolen och materialet samt valet av plats tillsammans med det betraktande subjektet skapar ett mervärde. En personlig upplevelse som beror på uttolkaren och positionen.
Julia Kristeva talar om moderskapet som en symbol som ersätter patriarkatet och ser moderskapet som en primär maktkälla, ur vilket allt liv sprungit. Denna teori är en kritik mot Lacan som ser moderskapet som en tankemodell, underordnad fallossymbolen och även en allomfattande språklig struktur där även bildvärlden kan ses som ett språk.
För Lacan är blicken en dominansprocess och beroende av ett nätverk av relationer. Han beskriver en begärande blick som vill äga och bli tillfredsställd. Konsten är för honom en ögats domptör och relationen blir ett maktspel mellan olika subjektiva meningar. Det är i striden mellan dessa viljor som verket får sin mening, mellan det medvetna och det omedvetna. I detta gränsland finns det som saknas, det uteslutna, ratade eller bortglömda, som även varit Freuds utgångspunkt. Rosalind Krauss har genom att ta fasta på det osynliga hos det mest uppenbara i vår omgivning, påvisat uppenbara traditionella maktstrukturer och mönster. 
När jag började att leta efter bilder på nätet fann jag hur slående lika alla foton var, officiella som privata. Platserna som valts uppvisade ett mönster som jag lätt kunde identifiera som typiska maktcentra, eller typiskt mansspecifika platser som hade med konstruktion, teknik eller arkitektur att göra. Storleken på "Maman" gör att hon inte blir en underordnad del av stadsbilden utan att hon kan genom sin monumentalitet utmana den, kanske rentav dominera den. Här utmanar hon även Lacans fallosfokuserande teori, som tar in kyrktorn och manliga maktstrukturer i bildvärlden. Istället tycks Mamans ben faktiskt inringa och domptera de intilliggande byggnaderna. Genom sin organiska - knyckiga form bryter skulpturen av och står som en självklar symbol på platsen. Det går inte att missa att spindeln har en poäng, att den vill peka ut något, säga oss något särskilt. Genom att placera "Maman" på något som kan ses som tydliga, kulturella maktcentra pekas traditionellt kulturella, partiarkala maktstrukturer ut hos byggnader och konstruktioner som vi bakom en ridå av kulturella traditioner inte reflekterar över. Normativa värden ifrågasätts.
Feministiska teoretiker undersöker blicken som maktmetod och frågar vems blicken är, vem objektet är ämnad åt eller vem subjektet bakom en tolkning är. bell hooks understryker i sin teori “The oppositional Gaze” hur blicken även kan komma från andra perspektiv än från en manlig, vit europé, vilken underförstått varit Freuds utgångspunkt. Likt Freud anser hon att vi inte föds som sexuella varelser, utan att vi formas genom intryck och händelser, och hon ser könet som en social konstruktion. Hos hooks skall blicken utmana, kritisera, den är inte passiv utan tar plats och blir en del av verkets mening, åter en anknytning till Lacans blickteori och om hur våra subjekt eller identiteter skapas genom att vi blir sedda och speglade av varandra.
Luce Irigaray, Rosalind Krauss och bell hooks är några teoretiker som fokuserat kring blicken som utgångspunkt för ett annolundaperspektiv. Jag hade redan innan detta skrevs noterat hur Louise Bourgeois skulptur "Maman" blivit placerad och ville testa några teorier, som på olika sätt utvecklats ur Freuds och Lacans teorier om det mänskliga subjektet mot min idé. Teorierna bekräftar att man kan betrakta Bourgeois spindelskulpturer som en medveten dialektik mellan olika subjekt. Med dessa som bakgrund går det att förstå "Maman" ur ett perspektiv där normalväden ifrågasätts och belyses i de dominanta patriarkala maktstrukturer som vi dagligen omges av i en västerländsk kultur. Man kan med stöd av Rosalind Krauss teori om det osynliga tänka sig att placeringen av skulpturen är medveten eftersom "Maman" pekar ut, materialiserar osynliga patriarkala strukturer som arkitektur och ingenjörskonstruktioner. Även immateriella värden konkretiseras genom "Mamans" trotsiga placering och imponerande storlek såsom samhällets institutioner och traditioner hos bankväsende, kyrkohierarkier, museernas struktur och de historiskt patriarkala strukturerna bakom våra slott.

"Maman"


2 kommentarer:

  1. Lacan... Kristeva... känns som så längesedan... jag släppte dem kvickt...

    Men långt innan jag kom så långt ner i texten att jag såg bilden... så såg jag för min inre syn Tolkiens Shelob...

    Tack för att du delade texten!

    SvaraRadera