radioskugga

hör idag om branden på ett mentalsjukhus, journalisten jämför med tidigare incidenter på vårdinrättningar och ålderdomshem i Moskvaområdet. Vidare hör jag om svenska jourhem och socialtjänster som ser på utsatta barn som en klirrande påse slantar. Jag vill inte tänka som jag gör, inte summera radions rapporter till att ana en bakomliggande, planerad ondska, inte bli ledsen över mänskliga handlingar. Min tilltro till samhällets maktbaser är så urholkad, så grundligen skadad, jag är så cynisk att jag hellre anar storpolitisk, ekonomisk vinst än ser en individs tragiska  misstag. Ibland önskar jag att jag kunde vara som andra, jag önskar att jag hade kunna sjunka ner i TV-soffan och glida in i drömmen om det snälla, goda livet och jag skulle enkelt kunna peka finger på rätt och fel, vara passiv domare, på avstånd. Jag skulle kunna baka ljuvliga tårtor och måla blommor i akvarell, sjunga om godhet och se det vackra i mänskliga samarbeten eller se den lilla människans kamp för att rädda tre människor ur elden. Jag ser sköterskans framtid, en livslång kamp där hon får höra det hon fått höra i natt, se det hon fått se denna morgon, resten av livet. Jag avskyr mig själv för att jag väljer att se en systematik, ett system, där den lilla människan får agera förgrundsfigur och hjältinna för att dölja en kallsinnig, ekonomisk struktur. Jag är förstörd.