Rekord

Idag hängdes slutligen visningen på konsthallen och jag var arg när jag gick in för att möta honom, den danske karlsloken som två gånger ändrat på mötet, som fått min kollega att kontakta pressen för uppskov, som fick en annan kollega att gå upp tidigt för att öppna dörrarna, som fick mig att boka om arbetet under veckan. Alla är vi kvinnor med barn, med liv, med andra behov än att vara servila. Alla arbetar vi ideellt.

Så kom jag dit på förmiddagen denna lördag, tog i hand och växlade några snabba ord och förstod att det inte fanns några direktiv. Han satte sig ner, tog sitt kaffe, medan vi kvinnor tog hand om arrangemanget och började hänga. Både Å och jag är rutinerade hängare sedan tidigare och arbetar mycket bra ihop. Vi tänker lika, blir inte stressade av tidsbristen och arbetar koncentrerat och målmedvetet tills vi är klara. En och en halv timma tog det. Rekord.

Att arbeta tillsammans med sin bästa vän, i en miljö man gillar, med konst som fängslar och vid sidan av konstnären är det absolut bästa arbetet jag kan tänka mig. Man glömmer nästan att det är ideellt.

Under placeringen och sorteringen känner man varandra på pulsen, vad är OK, hur ser preferenserna ut, hur kan man undvika tidsödande omhängningar. Praktiska diskussioner varvas med skämt och allvar, man delar med sig av sig själv och kommer varandra nära. Ytligt nära. Leenden och små skratt.

Under självaste hängningen pratas om inget utöver färger och former, mått och avstånd. Här prövas tålamod, styrka, smak, åsikter. Det är under denna delen av hängningen som vi kommer varandra in under huden, vi lär oss förstå. Leenden, samförstånd, bekymrade miner. Man ger och tar, kommer med förslag och ändrar. Dricker en kopp kaffe och fortsätter. Klättrar på stegar, spikar, spacklar om, mäter och hela tiden under hög koncentration. Som om det gällde livet, för det är ju någons inre liv vi hänger upp där. På spikar.

När hängningen är slutförd kan man gå runt och beundra, man är lättad och får bejakanden eller ändrar på, justerar, finlirar. Nu kan man diskutera, ställa frågorna som kommit upp under hängningen eller som  man haft med sig dit. Oftast har en konstnär idag en hemsida man kan läsa innan, i fall konstnären är okänd sedan tidigare. Hemsidan ger en professionell sida av arbetet och med utgångspunkt av informationen har man ett inledande diskussionsämne men oerhört mycket saknas. Den fullständiga förståelsen nås inte förrän i direktkontakten, i mötet med människan bakom bilderna. Det krävs diskussioner, blickar och gester för att man skall förstå att personen bakom namnet och de fantastiska verken är en ytterst älskvärd individ som har så mycket att berätta och som även gärna vill förklara, diskutera, skratta och förargas ihop med någon som verkligen vill lyssna, som verkligen vill och kan förstå.

Ibland, som idag, blir dessa möten alldeles speciella och ibland, som idag, är det som om man möttes redan som barn. Det är som om luften tätnar och det känns som om samtalsämnena aldrig någonsin kunde ta slut. Konstnären är ett stort ego, javisst men på samma nivå som jag, med värderingar som jag, tankar som jag. Ibland behövs inte ens ord och man förstår, genom nickar, ögonkast, hummanden och bifall har man lyckats forcera kött och ben. Där, i det mötet känner man varandra. Det behöver inte ta längre tid än en och en halv timma.

från en tidigare session,
Åsa Maria Bengtsson var också ett fint möte
fast på ett litet annat plan...